– Stater är bara konstruktioner och konstruktioner kan göras om, säger Carmen Blanco om de processer som pågår på flera håll i Latinamerika med en ny syn på staten som ett plurinationellt projekt.

Carmen Blanco, viceordförande i Latinamerikagrupperna, var en av talarna på ursprungsfolkens motståndsdag, 12 oktober 2008, på ABF-huset i Stockholm. I dag, 516 år efter att den europeiska plundringen av kontinenten Latinamerika började, pågår den fortfarande, nu genom ett allt starkare EU med transnationella företag som påverkar förutsättningarna för handelsavtal över Atlanten. De ursprungsfolksrörelser som började artikulera sig på 80-talet och som genomförde två stora resningar i Ecuador och Bolivia på 90-talet samt zapatistupproret i Mexiko 1994, har fått ett allt starkare rättighetsfokus.

– Det handlar inte om allmosor, det handlar om rättigheter. Nya kommunikationsmöjligheter har skapat allianser och idag talas det om ombildning av stater, plurikulturella och mångnationella. Det är inte en balkanisering, säger Carmen Blanco. Det handlar bland annat om territoriefrågan. På 60-talet talade man om jord och genomförde jordreformer, men jorden var bara 40 centimeters jordmån. Carmen menar att territoriefrågan går mycket längre än så, det är en holistisk syn på jord, på vattnet som rinner där och på de fyndigheter som vilar under jordytan.

– Vi håller fast vid våra utopier, vi vill vara med och bestämma om makten, men i ett vidare perspektiv. Vi vill se ett folkligare och vidare begrepp om makt, säger hon.

Jorge Calbucura, mapuche och lektor på Mitthögskolan, pekar på att den nya FN-deklarationen ger en grund för att kämpa för demokrati och påverka transnationella företag. Ursprungsfolkens ideologier får en ny grogrund när såväl nationalstaten som liberalismens ifrågasätts.
–I Latinamerika har det funnits en idé om kontinenten som smältdegel, att vi alla kommer att smältas ihop till ett folk. Men om inte olikheter accepteras kan vi inte prata om demokrati och rättigheter, säger han.

I dag har ursprungsfolksdeklarationen ett år på nacken och den har inte hunnit användas så mycket än. Men deklarationen stärker rättigheter för ursprungsfolken vad gäller utbildning, sjukvård, ekonomi och kollektiva rättigheter. Den ger möjlighet att utkräva sin rätt till traditionella områden, självbestämmande. Samtidigt röstade fyra mäktiga länder emot deklarationen. Bland dem USA och Australien.

– Idag måste vi arbeta med olika strategier för att deklarationen ska få genomslagskraft. Det är ett arbete på såväl politiskt som juridiskt plan, säger Jorge.
Bolivia är ett exempel på ett land där det politiska byggandet redan påbörjats med ursprungsfolkspresidenten Evo Morales. Bolivia är inget fattigt land, det är rikt på naturresurser och kulturell mångfald. Men resurserna är ojämlikt fördelade. Nu har folkrörelserna kommit så långt i sin organiseringsprocess att man tillsatt sin första egna president på 514 år.

– När en president börjar tänka i folkrörelsetermer med deltagande gör andra grupper motstånd. Det är mäktiga ekonomiska intressen och en rasistisk ideologi, säger Carmen Blanco.
Det får fruktansvärda uttryck som massakern i Pando i september. Det handlar om ett ifrågasättande av privilegier och en omformulering av demokrati och utveckling, om vilken stat man vill ha.
– Evo Morales vill ”starta om” staten. Och konstitutionen är bara ett steg. I dag är Bolivia i behov av en stark internationell opinion. Vi måste gå från konsumtion av information till aktiva solidariska handlingar. Bolivias sak är vår, säger Carmen Blanco.

Tove Silveira Wennergren