När Barack Obama tillträdde som USA:s president introducerade han en ny politik med avsikt att förbättra relationerna med Latinamerika. Strategin kallades "ett nytt partnerskap för Amerika". Men frågan är om Obama förmår förändra de historiskt konflikttyngda relationerna med Centralamerika.

Text: Andreas Lång

Under en taxiresa i Nicaraguas huvudstad Managua drar chauffören ner sin tröja vid halsen och pekar på hur kulhålen har gått rätt igenom den tanigt byggda överkroppen. Så är det för många människor här i Nicaragua – kulhålen läker men de lämnar ärr som aldrig försvinner.

USA:s relationer med Centralamerika har varit konfliktfyllda och enskilda människoöden har ofta hamnat i skuggan av storpolitiken. Inbördeskrigen under 1980- och början av 1990-talet i Nicaragua, El Salvador och Guatemala är exempel på konflikter där USA på olika sätt haft sina fingrar djupt begravna i den politiska syltburken. Motivet för inblandningen i de små staternas inre angelägenheter var under kalla krigets dagar att motverka spridningen av socialism och kommunism i regionen, men aktionerna gynnade ofta också multinationella bolag baserade i USA. När Barack Obama valdes till USA:s president var det många som hoppades på en ny typ av relation med världens enda kvarvarande supermakt, en relation som går bortom militära doktriner och mer baseras på en ömsesidig respekt och vilja att gemensamt tackla de stora problem som finns i regionen.

Den stora förändringen med Obama har varit just att USA nu är benäget att samarbeta och lyssna mer på sina grannländer, konstaterar den säkerhetspolitiska experten Carlos Arroyo från Nicaragua. Denna politiska kursändring har kommit tillsammans med en insikt om att man inte längre är ensamma i Latinamerika utan konkurrerar med andra stater om en global marknad. 

- I dagens värld när vi tävlar om uppmärksamhet med åtminstone Ryssland, Kina och Iran så ligger det inte i vårt intresse att vända ryggen till länder i vår egen hemisfär, sa Hillary Clinton i ett längre tal den 1 maj förra året i samband med den utrikespolitiska dagen i Washington.

Det finns trots detta gränser för Vita husets tolerans, vilken testas av att nya länder kommit in på den politiska arenan. Republikaner och demokrater i Washington ser Iran som en stat som är ute efter att sprida den internationella terrorismen i världen, och som dessutom har ambitionen att skaffa egna kärnvapen och rubba maktbalansen i Mellanöstern. I frågan om Iran kolliderar viljan till öppenhet med ståndpunkten att USA:s fiender inte har rätt att befinna sig i supermaktens närområde, konstaterar analytikern Daniel P Erikson i en färsk vetenskaplig studie. USA:s försvarsminister Robert Gates säger till nyhetsbyrån Reuters att han oroar sig för Irans ökade inflytande i länder som Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua. Han menar att Iran på olika sätt försöker lägga krokben för amerikanska intressen i regionen. Även utrikesminister Hillary Clinton har kommenterat frågan.

- Iran bygger en jättelik ambassad i Managua och man kan ju bara tänka sig vad de tänker använda den till, sa Hillary Clinton i sitt tal i Washington den 1 maj 2009.

Uttalandet dementerades senare i Washington Post när det visade sig att de inte fanns någon enorm iransk ambassad i Nicaragua. Händelsen visar ändå tydligt på hur länder som Nicaragua måste gå en balansgång mellan stormakterna. Den nicaraguanska politiken har under 2000-talet allt mer orienterat sig mot Venezuela och Iran. Victor Castro, som undervisar i sociologi på det mindre universitet UNAN i staden Leon i Nicaragua, är kritisk till hur USA försöker styra små länders utrikespoltik.

- De talar om vilka länder som är säkra, vilka som är demokratier och inte. Utifrån sin bedömning bestämmer de vilka som är dina vänner och dina fiender. Inget land i världen borde få ha den makten, menar Victor Castro.

- Relationen mellan Centralamerika och USA är som den mellan myggorna och elefanten. Myggorna är små och många så elefanten får inget lugn, och de kommer att fortsätta att bitas så länge de är hungriga.

Läs resten av artikeln i tidskriften Latinamerika nr 3/2010.