Sjutton år av diktatur har lämnat spår i Chiles befolkning. Inte bara bland de vuxna, utan även bland barnen som växte upp under diktaturtiden. Lorena Ramirez Diaz var bara två år gammal när hennes pappa fördes bort av okända män. Sedan dess har hennes liv kretsat kring sökandet efter honom. 
- Att vara dotter till en av de försvunna är en del av min identitet.

Ovanför våra huvuden surrar en kakofoni av röster, bomber och fotsteg. Vi befinner oss på Lorenas arbetsplats, Minnenas museum i Santiago. Två våningar upp rullar filmerna från diktaturen.

- Den första tiden efter att jag börjat jobba här gick jag in källarvägen för att undvika ljuden.

"Molnet" har blivit hennes favoritplats. Det är ett litet inglasat rum med utsikt över bilderna av de som försvann under diktaturen, och som fortfarande är försvunna. Men Lorena har ännu inte vågat söka efter sin pappas bild där.

- Fram tills jag var i 15-årsåldern trodde jag att jag hade egna minnen av min pappa. Men efter att ha gått i terapi förstod jag att det inte var mina minnen utan fantasier jag byggt upp för att tro att jag mindes honom.

Lorena har alltid varit medveten om sin fars försvinnande och de politiska konflikter som hör ihop med försvinnandet.

- Jag har mängder av minnen från la vicaría, stället man gick till för att anmäla incidenter som förföljelse och försvinnanden. Från politiska möten, manifestationer, hungerstrejker och sådant. De vuxnas värld. Men jag minns ingenting från dagis.

Omständigheterna fick Lorena att mogna snabbt. Som nioåring åkte hon med andra barn till försvunna på en turné till Skandinavien för att berätta om livet i Chile. I tonåren engagerade hon sig i motståndsrörelsen mot Pinochet. Demonstrationerna, tårgasbomberna, militärernas intrång i hemmet i jakt på misstänkta föremål. Att se sin mamma gripas av polis och att själv bli gripen och visiterad. Alltsammans var en del av hennes vardag

- Jag hade en allra bästa vän, från en "vanlig" familj, som inte var politiskt aktiv, Loreto. Vi lekte jättemycket som barn och umgicks under hela tonåren. Hennes föräldrar var snälla och jag var ofta där.

Men när diktaturen föll, brast vänskapen med Loreto. Det visade sig att Loretos pappa varit en av dem som jobbat för underrättelsetjänsten DINA (Dirección de Inteligencia Nacional), en av dem som fängslat och torterat politiska fångar.

- Det var fruktansvärt. Jag hörde aldrig av Loreto efter det. Som vuxen har jag försökt kontakta henne, men hon har inte svarat. Jag skulle gärna vilja träffa henne. Det var ju inte hennes fel att hennes pappa gjorde det han gjorde.

Att inte känna hat och bitterhet inför det som hänt är viktigt för Lorena.

- Jag har alltid tvingats att konfrontera den andra sidan; jag gick i en skola med barn från båda de politiska lägren och genom åren har jag haft flera kollegor som hört till dem som stöttade Pinochet. Det har varit tufft, men jag tror att det bästa sättet att hedra min far är att visa honom att jag lyckades återuppbygga mitt liv trots att det föll sönder när han försvann.

Lorena hoppas fortfarande att resterna av hennes far någon gång ska återfinnas och att de som dödade honom ska ställas inför rätta.

- Om min pappa inte återfunnits när jag dör hoppas jag att mina barn fortsätter att söka. Det som hänt i vårt land får inte glömmas bort, för ännu har de som begick brott inte ställts inför rätta.