Colombias interna konflikt sprider sig över landgränserna. De fattiga gränsområdena i Ecuador militariseras, övergreppen mot de mänskliga rättigheterna har blivit vardag och antalet colombianska flyktingar ökar lavinartat. Samtidigt når USA:s militära bistånd till Latinamerika sin högsta nivå på tio år. Löftena om "förändring" börjar eka tomt.   

Text: Marcus Berglund

Colombianskan Leonor Iles skruvar på sig och verkar lite nervös när jag träffar henne på ett kvavt kontor i staden Lago Agrio i Sucumbíos, några mil från gränsen mellan Ecuador och Colombia.

- Går det bra om vi tar bilderna här inne istället för i parken? frågar hon.

Det har gått sex månader sedan Leonors ecuadorianska man, Francis Tamayo, sköts till döds av militären på floden Río Miguel. Istället för att sitta tyst och sörja gick Leonor ut i TV och anklagade öppet den ecuadorianska staten för mord. Ett beslut som har haft ett högt pris. Hon har blivit hotad upprepade gånger.

- Sedan min man dog har jag försökt få ett svar från myndigheterna men de gör ingenting. Allt de säger är att min man var från gerillan och att det var därför de sköt. Jag har fått höra att "det är bäst att jag slutar bråka om det här".

Francis Tamayo hade en taxiservice där han i sin kanot förde människor över floden mellan den ecuadorianska och den colombianska sidan i gränsbyn Fuerzas Unidas. Leonor säger att hennes man hade alla papper i ordning och både var välkänd och omtyckt i området. Med andra ord, motsatsen till en kamouflerad gerillakrigare.

Även polisutredningen bekräftar detta. Enligt den färdades Leonors man tillsammans med två colombianska småbrukare över floden då militären besköt kanoten. Francis Tamayo togs om hand av militären men avled strax efteråt. De två colombianerna hittades två dagar senare döda längre ner vid floden. Den medicinska undersökningen visar att alla tre sköts bakifrån.

 För att det ska finnas en anledning för militären att skjuta så måste det vara frågan om någon form av konfrontation. Det finns massor av vittnen till händelsen och ingen såg att militären gjorde någon signal till min man eller de ombord. Ingen förstår varför de helt plötsligt sköt, säger Leonor.

Myndigheterna har spelat upp filmer för Leonor som visar att man hittat gerillaläger i området. Det är ointressant för henne, säger hon.

Om de säger att min man var gerillakrigare så får de bevisa det. Vad jag vill ha är ett svar. Jag vill veta varför de dödade min man.

Situationen för människorna i Fuerzas Unidas och närliggande byar är svår, berättar Leonor.

- Det sker ständiga övergrepp i området. Men folk säger ingenting på grund av rädsla. De är rädda för sina liv. Många flyttar därifrån istället. Jag tänkte för mig själv att om jag inte anmäler det som hände mig så fortsätter det här för alltid. Människorna i byn står bakom mig. De känner också att nu får det vara nog.

FN:s specielle rapportör för de mänskliga rättigheterna, Philip Alston, beskriver i sin rapport från Ecuador i juli i år en dramatisk ökning av illegala väpnade grupper som den colombianska FARC-gerillan, före detta paramilitärer från Colombia och narkotikasmugglare i den ecuadorianska provinsen Sucumbíos.

Läs resten av artikeln i tidskriften Latinamerika nr 3/2010.