- Jag älskar livet i Bogotá, säger Angelica Castañeda. Men konflikten har gett oss colombianer dåligt rykte. Många utlänningar verkar tro att det är hemskt här, att vi alla är gerillamän eller knarksmugglare.

Text: Lena Hansson, frilansjournalist

Det är fortfarande tidig morgon och Angelica har just kommit in från den dagliga joggingrundan, hon har ipoden i fickan och lurarna hängande runt halsen. Angelica och hennes familj bor bara några kvarter från Simón Bolívar-parken och där springer hon en timma varje morgon.

- Det är skönt, säger hon och går in i köket och börjar genast skölja av sina joggingskor och tvätta upp lite underkläder i det enkla cementhandfatet.

Angelica är 21 år. På kvällarna, mellan sex och tio, pluggar hon till gymnastiklärare på ett privat universitet. Sedan går hon ofta ut och dansar, eller tar en öl. 

- På dagarna skulle jag helst vilja jobba, säger hon.

Nu när hon inte har jobb måste hennes pappa betala utbildningen, runt 8000 kr per termin. Att hitta jobb är svårt. Enligt officiell statistik är arbetslösheten i Colombia runt 12 procent. Dessutom är undersysselsättningen utbredd och av dem som har jobb arbetar över hälften inom den informella sektorn.

- Vi som inte har jobb hänger ofta med kompisarna på något shoppingcenter eller sitter hemma och surfar och chattar på Facebook och MSM, säger hon.

Angelicas senaste jobb var som fritidsledare i ett kommunalt projekt för flyktingbarn.

- Det var roligt, och det kändes viktigt. Vänta, jag ska visa dig, säger hon och går in på sitt rum och hämtar den bärbara datorn.

Hon öppnar en mapp med foton på skrattande, skuttande barn i 6-7 årsåldern.

- De här barnen är riktigt fattiga. Det är hemskt att höra dem berätta om kriget, säger Angelica.

Även om konflikten inte påverkar henne så mycket i praktiken så gör den det mentalt. Hennes mamma Gladys Sánchez ställer sig tätt intill och tittar på bilderna.

- Ja, fy! Tänk vilken skräck att leva mitt i konflikten. För oss här i Bogotá är det ju inte så. Vi märker knappt av den.

Angelica bor med sin mamma Gladys, sin pappa David och storebror Yerson högst upp i ett trevåningshus i ett medelklassområde i huvudstaden Bogotá. Hela huset är fullt av släktingar. Angelicas farmor och farfar köpte tomten och byggde ett litet hus här för 50 år sedan. Sedan har familjen växt och två våningar har byggts på. Farfar dog för tio år sedan när han skulle ut och köpa kakor till barnbarnen i den lilla affären tvärs över gatan. En bil körde på honom. Om han inte hade behövt vänta en halvtimme på ambulansen hade han kanske överlevt. Farmodern María Pasión Rivera är idag 89 år och bor på andra våningen med hemmadottern Esperanza. Alzheimer slukar allt mer av hennes minne och hon har nyligen brutit båda lårbenshalsarna. Stup i kvarten ropar hon på Esperanza.

- Det är mycket jobb, säger Esperanza. Inte bara på dagen, utan på natten också. Hon ska bytas på och vändas och hon ska ha mat och mediciner och så vill hon förstås ha sällskap. Nu är det vår tur att ge tillbaka av all den kärlek hon har gett till oss under åren, säger hon och ett trött leende sprider sig i ansiktet.

Esperanza har inte jobbat utanför huset på många år. Hon sköter om sin mamma och lille José, systerdottern Yennys son. De bor här i Esperanzas lägenhet.

Det är kanske lika bra att säga det direkt: Den här familjen är så stor att vem som helst blandar ihop namnen på alla de släktingar som kommer och går den här helgdagen i juni när colombianerna firar Corpus Christi och högtidlighåller nattvarden.

- Nja, jag vet inte om vi firar, säger Esperanza. Här har vi så mycket helgdagar så ofta vet ingen vilken helgdag det egentligen är.

Och så har colombianerna den lilla egenheten att flytta alla helgdagar till påföljande måndag, för att det ska bli en långhelg.

- Jag håller inte ordning på helgerna, säger Esperanza. Men vi tjänar på dem. För när det är helg samlas familjerna och grillar och då behöver de kol. Och vi har sålt kol här i huset i över 50 år. Det var det min pappa levde av, säger hon.

Kolet är prydligt packat i små plastpåsar utmed väggarna i det som kanske kan kallas garage – ett utrymme mellan metallportarna som vetter mot gatan och dörren till det lilla huset som farmor och farfar byggde. I huset bor nu Esperanzas bror, pizzabagaren Orlando, med sin fru och tre barn. Garagegolvet utanför är gropigt och gyttjigt och två plankor är utlagda för att man ska kunna ta sig från gatan in till huset. Här står också två bilar. Brodern Davids gamla Cheva och Orlandos taxibil, som börjar se lite skamfilad ut och som numera mest används som förvaringsmöbel.

- Jag har ett problem med papprena på taxin, så jag har haft körförbud på den i ett par år nu, säger han med en liten suck. Och jag kan inte göra något innan den juridiska processen är klar. Till dess får bilen stå här. Det är lite synd.

Läs resten av artikeln i tidskriften Latinamerika nr 3/2010.