Latinamerikagruppernas sista volontär, Jessica Nilsson, har avslutat sitt kontrakt. Här gör hon en återblick på sina fyra och ett halvt år i Bolivia, då hon sett Evo Morales Bolivia växa fram och kommit att betrakta bolivianerna lite som norrlänningar.  

Jessica Nilsson (till höger) har anammat den Bolivianska kulturen.

I januari slutade mitt uppdrag som infovolontär i Bolivia för Latinamerikagrupperna efter fyra och ett halvt år. Här gör jag några reflektioner om min tid i Bolivia.

När jag åkte hösten 2005 var jag gift med en arabisk man och min plan var att vara "ute" i två år för att sedan flytta med honom till Mellanöstern och bilda familj. Kontraktet förlängdes dock gång på gång, sommaren 2007, vintern 2007, sommaren 2008 och vintern 2008. Personalen i Bolivia byttes ut vid ett otal tillfällen, folk kom och gick medan jag och sedemera koordinatören Lisa Sandberg bestod. Äktenskapet rann ut i sanden ju längre tid som jag stannade i Bolivia. Jag säger som president Evo Morales, att jag gifte mig med Bolivia, för jag har verkligen offrat mycket för att stanna här.

Efter två år som invandrare kom acceptansen

Till en början var det svårt att komma in i landet och dess kultur. Jag upplevde samma problem och känsla av utanförskap som min man och våra invandrade vänner gjort. Jag hade svårt att få "riktiga" bolivianska vänner och höll mig mest till andra västerlänningar, jag tittade hellre på kabel-teve än boliviansk teve. På min arbetsplats kände jag mig som ett ufo. Det tog två år innan jag kan säga att jag lyckats assimilera mig i det bolivianska samhället. Vad det var som hände vet jag inte riktigt, jag började dansa boliviansk folkdans och ta lektioner i ursprungsfolksspråket quechua men det var inte det som var grejen.

Det som verkligen hjälpte var främst att jag försökte se mer positivt på de saker som jag tidigare irriterat mig på. Att ingenting är skrivet i sten och att saker kan ändras i sista sekunden lärde jag mig acceptera. Jag började förstå att vissa saker som till exempel att dagligen bli kallad "gringa" och "choca" inte var illa menade. Jag började uppskatta de bolivianska festdagarna och högtiderna.

Bolivianernas buttra framtoning började jag mer och mer acceptera och idag jämför jag bolivianerna med Sveriges norrlänningar. Kanske lite svåra att komma in på skinnet på men när man väl har fått en vän så är det till 100 procent.

Nu känner jag mig mer hemma i Bolivia och mer som en främling i Sverige. Jag får ofta frågor från inhemska bolivianer om jag kan hjälpa till att hitta festlokaler, musiker, boende… Plötsligt har jag järnkoll på allt som händer här. Konstigt nog så får jag däremot i Sverige ofta frågan var jag kommer ifrån när jag är där på besök. Folk gissar på allt från Polen till Iran!

Evos Bolivia växer fram

Jag kom till Bolivia precis lagom för att se Evo Morales väljas till makten. Under årens gång har jag blivit en alltmer hängiven anhängare av Evo och hans politik och fått kämpa för att vara objektiv i min nyhetsrapportering. Det som händer i landet känns för bra för att vara sant och jag rörs ibland till tårar över att se bevisen på hur landet sakta men säkert tar sig upp ur fattigdom och hur gamla rasistiska idéer undan för undan försvinner.

Regeringen har bland annat använt bidrag som morötter för att få upp landet på fötter. Människor ser en anledning till att bli formellt registrerade hos myndigheterna när det finns bidrag att få. Under Evos mandatperiod har 100 000-tals människor som levt utanför systemet blivit försedda med id-kort och kan nu åtnjuta rättigheter som att rösta. Barnen går numera till skolan stället för att arbeta eftersom alla barn som går i skolan numera får ett skolbidrag. Gravida kvinnor som tidigare riskerat både sina egna och sina barns liv då de inte uppsökt mödravårdscentraler är nu alla införstådda med att gå på kontroller och i gengäld ersätts de med ett så kallat mödrabidrag. Ett alfabetiseringsprogram har lyckats utrota analfabetismen i landet och ytterligare ett program pågår just nu med syfte att bygga människovärdiga bostäder på landsbygden.

Landets svaga grupper som kvinnor och ursprungsfolk har fått sina rättigheter stärkta då deras rättigheter är inskrivna i den nya grundlag som utarbetats under Evos mandatperiod. Folket har återfått makten i Bolivia!

Här blir jag kvar. Kom du också!

I samband med att mitt kontrakt nu tar slut så blir jag alltså kvar här i Bolivia. Min journalistkarriär lägger jag på hyllan för att istället satsa på turism. Min turistbyrå som heter 50PlusTurism är speciellt inriktad på de äldre årsgångarna, mycket för att jag sett att just 40-talisterna varit de som varit mest snabba att ta Bolivia till sitt hjärta. I samarbete med min tidigare samarbetsorgansiation Kurmi kommer "mina" turister bland annat att få besöka byar som ingen "vit" människa tidigare besökt, de sista utposterna dit bilar kan ta sig innan åsnan tar över som transportmedel. Dessa resor till Bolivias hjärta lämnar ingen oberörd!

Jessica Nilsson