Året var 1987 och tidskriften fick chansen att intervjua Mario Vargas Llosa i samband med utgivningen av Den sanna historien om kamrat Mayta. Jag kände mig kluven. Vargas Llosa hörde – och hör – till mina absoluta favoriter bland de latinamerikanska författarna. Jag blev djupt fascinerad, och hans briljanta sätt att skildra den framväxande pennalismen på en militärhögskola i av debutromanen Staden och hundarna. Samtidigt hade Vargas Llosa alltmer börjat engagera sig politiskt – för högern. Skulle hans fantastiska författarskap nu förvandlas till tandlös litterär anpasslighet?
Under intervjun ville inte Vargas Llosa hålla med om att han haft speciella syften med sina romaner. Trots att samhällskritiken varit tydlig i flera böcker:

   – Det har aldrig varit min intention att använda berättelsen till att sprida vissa bestämda övertygelser. När jag har haft ett budskap att delge andra, då har jag hellre skrivit en essä eller en artikel. En roman är för mig något osäkert, mystiskt … Visst, jag tror att litteratur alltid har ett innehåll men jag tror också att detta – åtminstone när det gäller moraliska, kulturella, politiska aspekter – många gånger är något som författaren inte har en medveten kontroll över. Inte helt. 

  - Författandets mekanik – den processen har alltid fascinerat mig. Trots att jag har skrivit i så många år fortsätter författandet att vara en ganska gåtfull process för mig. Det irrationella, den dunkla sidan av ens personlighet, finns med på ett sätt som jag inte lyckats förstå helt och hållet.
   Strax därpå markerade författaren ändå ett syfte:

   – Jag har skrivit om det politiska våldet, ja … Jag tror att i ett land som mitt måste man göra allt som står i ens makt för att stämma i bäcken.  
   Hela intervjun präglades av motsägelser, och den lysande berättaren visade sig inte alltid vara en lika briljant talare. Samtalet kom alltmer att handla om politik, och i takt med att Vargas Llosa trasslade in sig i resonemangen sjönk hans humör. Till slut blev han tvärarg, reste sig upp och sade att nu var intervjun slut.
   Tack och lov lät han sig fotograferas, men han förblev sur och stirrade några veckor senare ilsket på läsarna från sidan 43 i nr 4/87 av Nyheter från Latinamerika.
   Hade han den gången vetat att han skulle få Nobelpriset för ett författarskap som trots politiken fortsatte att vara lysande hade han nog sett betydligt gladare ut.  

Eva Stenvång Lindqvist

PS. Läs mer om Mario Vargas Llosa och hans böcker på sajten http://www.macondo.nu/.