Under förhandlingarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn har ursprungsbefolkningens sakfrågor sopats under mattan. De är förpassade under de statliga representanternas ord, stater som inte sällan arbetar mot ursprungsbefolkningens rattigheter.

 Jag känner att jag är här med ett budskap, jag har verkligen något att berätta, säger Annemarit Paivo som är 18 år och bor i Kautokeino sameby.

Hon arbetar med Saminourra, Samernas Riksungdomsförbund, och känner att hennes resa till Köpenhamn har väckt något till liv som får henne att vilja kämpa hårdare for sin rätt att vara same. 

Annemarit och 22 andra ungdomar från Saminourra har kommit till Köpenhamn för att delta på Klimaforums olika aktiviteter. Klimaforum är mötesplatsen for organisationer, partier och enskilda som inte har tillgång till FN:s förhandlingar under COP15. Sedan COP15 startade i förra veckan har Klimaforum, ett stenkast från Köpenhamns Centralstation, tiotalet seminarier varje dag och fungerar som en ovärderlig mötesplats.

Vi människor som lever nära naturen ser klimatförändringarna på ett helt annat sätt än folk som bor i storstäderna, säger hon och får medhåll av Perjonas, 16 och Cecilia, 23.

22 st ungdomar från Saminourra deltar i Klimaforums aktiviteter. Här är tre av dem, Perjonas, Annemarit och Cecilia. Fotograf: Helena Söderqvist

De berättar att renskötseln alltid har varit svår att leva på rent ekonomiskt, på grund av ofördelaktiga marknadsmekanismer som ofta arbetar mot små jord- och djurbrukare, men det är ännu svårare med ett  klimat i förändring. Listan på klimatförändringar som har påverkat deras byar är lång. Tidiga snöfall, ofrusna sjöar och en uppåtkrypande trädgräns ar några exempel.

Klimaforum har varit en positiv upplevelse for alla tre. De har fått mycket uppmärksamhet för sin traditionella klädsel och smycken. Folk har frågat var de kommer ifrån, varför de är i Köpenhamn och var de ska tala. Men schemat på Klimaforum har inte haft någon plats for Samer att berätta deras historia medan andra kontinenters ursprungsbefolkning har haft flertalet seminarier. Anledningen ar att det inte har funnits en vidare internationell organisering av samer.

- När jag pratar med någon från ett annat land, som också lever nära naturen som vi gör sa förstår jag hur lika vi är, att vi lever i samma situation. Det ar vi som betalar notan för vad rika länder eller områden på jorden har gjort mot oss och mot naturen. Det är så fruktansvärt att bli medveten om detta, samtidigt som det ger mig hopp att jag inte ar ensam i detta, säger Annemarit vidare och tar på sin silverbrosch.

Uppmärksamhet får hon i Sverige också, men inte på samma sätt.

- Jag skulle aldrig gå så här på en huvudgata i Sverige. Det är psykologiskt pressande att känna att folk tittar på en, och vissa skojar och frågar om man ska på maskerad, säger Annmarit och skakar på huvudet.

Det är också gemensamt för många från ursprungsfolk, nämligen rasismen i hemlandet. Annmarit, Perjonas och Cecilia har alla blivit utsatta för otrevligheter av svenskar, nedlåtande ord, snack bakom ryggen eller bara en oförståelse for deras situation.

Det gör så fruktansvärt ont att läsa i kommentarer under artiklar om samer att det ar vi som borde skjutas och inte vargar, säger Cecilia.

Utanför Sveriges gränser finns det ett större stöd for samefrågan än vad det finns inom Sverige. Det säger Nanna Brochert som är projektledare for Sapmi, sameparlamentet. Hon befinner sig också på Klimaforum. Det ger mer än att vara med på förhandlingarna som sker under COP15 säger hon skämtsamt. Men viss sanning ligger i hennes ord. Sara Larsson som ar ordförande i Sametinget och med under miljödepartementets förhandlingar tror sig inte kunna påverka mycket, men är ändå glad över att få vara med. Bara det känns som en framgång säger hon.

Men samtidigt återstår mycket for samerna. Eller snarare for Sveriges regering. Staten har inte skrivit under deklarationen för ursprungsfolkens rättigheter.

- Det är inte lätt att vara same, säger AnnMarit avslutande.

Hennes kamp för att få fortsätta vara same har precis börjat.