Under det Europeiska Sociala Forumets tredje dag samlades representanter från sociala rörelser i Latinamerika för en dialog om deras deltagande i politiken och om vad Europa har att lära från denna process.

På plats fanns Ademar Supitz från MST i Brasilien, Antonia Guiterrez från ATC i Nicaragua, Santos Chirinos från COCOCH i Honduras, Blanca Chancoso från Ecuarunari i Ecuador, Ignacio Ramonet från Le Monde Diplomatique, samt Bernard Cassen, en av grundarna av Attac.

De senaste åren har de sociala rörelserna i Latinamerika haft en viktig deltagande roll för att förändra den formella partipolitiken. De tydligaste exemplen på detta är för närvarande Venezuela och Bolivia. Enligt Ramonet är det som händer i dessa länder just nu ett prov på ett ömsesidigt utbyte och en befruktningsprocess mellan sociala rörelser och den formella makten, man kan tala om ett nytt politiskt ledarskap som är lyhört gentemot sociala rörelsers krav.

Ademar Supitz från MST i Brasilien ser även han Bolivia och Venezuela som de viktigaste källorna till inspiration för närvarande. Han ser dem också som ett bra exempel på att det är möjligt att sammanföra de politiska krafterna på den Sydamerikanska kontinenten. Hans egen rörelses erfarenhet visar på att det är svårt att vara med och forma den formella politiken om landets ledande politiker, i detta fall Lula, inte tar sociala rörelsers krav på allvar.

Blanca Chancoso från Ecuador uttrycker optimism inför framtiden och menar att det blåser nya vindar över Sydamerika, ”vi är på väg mot bättre tider, och i Ecuador har vi ursprungsfolk vårt eget parti Pachakutik”, säger hon. Hon menar att ursprungsfolkens långa kamp äntligen börjar ge resultat. Idag står vänstern och ursprungsfolken enade kring mycket, men trots att vänsterrörelsen borde ha varit en naturlig allierad är det först på senare år som denna inkluderat en etnisk dimension i sin analys. I dagsläget är det osäkert huruvida Ecuadors president, Correa, kommer att vilja samarbeta med de sociala rörelserna, eller inte, men oavsett vilken väg presidenten väljer är folket, enligt Chancoso, beredda att fortsätta sin kamp för ett samhälle med en stark kollektiv organisering och respekt för den kulturella identiteten.

När framtida utmaningar kommer på tal nämner både representanten från Nicaragua och Brasilien att utbildning och medvetandegörande hos den marginaliserade delen av befolkningen är av vikt. Honduras framtida utveckling är å sin sida, menar Santos Chirinos beroende av i vilken utsträckning landets liberala regering kommer att fortsätta samarbetet med länder som Bolivia och Venezuela. Han tror också att solidariteten över gränser, mellan sociala rörelser, är avgörande för framtiden och säger att: ”bara folket kan rädda folket”. Antonia Rosalpina från Nicaragua påpekar att varje land präglas av sin unika historia och talar om vikten av kvinnors deltagande inom såväl sociala rörelser som partipolitiken.

Vid en jämförelse mellan sociala rörelser i Europa och Latinamerika, menar Bernard Cassen att det i Europa finns en utbredd skepticism mot politiker och en ovilja att samarbeta med den formella makten. Många sociala rörelsers utgångspunkt har varit att förändra världen utan att ta makten. Cassen ställer sig dock tveksam till denna strategi. Han menar att Europa borde dra lärdom av utvecklingen i latinamerikansk politik idag där det finns exempel på politiskt ledarskap via sociala rörelser och på en utbredd dialog mellan sociala rörelser och staten. Vidare ser han att ett solidariskt ekonomiskt samarbete mellan stater som exempelvis ALBA borde vara en viktig inspiration för Europa.

En annan lärdom som Europas sociala rörelser kan dra från den latinamerikanska vänstern är, enligt en man i publiken, strategier för hur exkluderade grupper kan inkluderas i politiken. Han menar på att olika invandrargrupper i Europa kan tillföra politiken den viktiga dimension som ursprungsfolken gjort i flera latinamerikanska länder.

Johanna Bergström och Sara Rooth