I Latinamerikas dunkande hjärta har de senaste decenniernas ihärdiga, politiska kamp lett till omstörtande förändringar som gynnat den stora majoriteten av Bolivias medborgare: ursprungsbefolkningen. LA:s allra första rapporter från Bolivia var vittnesbörd från en militärdiktatur. Stängda universitet, förbud mot vänsterpartier, förtryck av oliktänkande, förföljelse, tortyr och mord. Tio år in på 2000-talet är den bolivianska scenen en helt annan.

Text: Annika Vargas

Silverio Maidana är regeringens koordinatör för sociala rörelser. Han tillhör aymarafolket, är född i La Paz och har innan sin regeringspost arbetat som springpojke för en välbärgad familj i Santa Cruz samt suttit i fängelse.

- Pappa hade skulder till familjen och skickade dit min syster Flora och mig för att betala av dem. Jag var bara 12 år då.

Silverio är en av de miljoner människor tillhörande den bolivianska ursprungsbefolkningen som blivit utnyttjade av en högre samhällsklass och kränkta på sina mänskliga och medborgerliga rättigheter. 1984 påbörjade han sina sex långa, oavlönade år som "modern slav", innan han som 18-åring flyttade tillbaka till La Paz och blev lärling hos en omtalad oppositionsledare som går under pseudonymen "Amaru". Det var här han fick lära sig om sina egna rättigheter. Om att inte låta sig utnyttjas och att stå upp för det han tror på.

- Amaru gav mig läxor, lätta i början, som att smyga in i en by på natten och dela ut informationsblad som uppmuntrade folk att inte gå och rösta, för det fanns inga bra alternativ. Han ville se vad jag dög till så han prövade mig under två år och introducerade mig sedan för en ny oppositionsledare som gick rakt på sak: Du ska bli gerillasoldat.

Silverio tillhör den moderna vänsterrörelsen i Bolivia. En rörelse som har förändrats betydligt sedan 70-talet. När Hugo Banzer kom till makten med hjälp av en militärkupp 1971 var Tolata en av de byar där ett stort motstånd växte fram.

Strejk ledde till massaker
Quechua-bolivianen Victor Patiño var knappt 30 år när Banzer tog över styret. Patiño var jordbrukare i Tolata och ledare för jordbruksorganisationen i området. Efter en kraftig devalvering av den lokala valutan 1972, som del i Banzers radikala, ekonomiska reformer, ökade inflationen och priserna började stiga kraftigt. 1974 var krisen så allvarlig att tusentals medborgare började strejka. Victor organiserade en av strejkerna, den som kom att mynna ut i massakern i Tolata.

- Det fanns inte längre mat till folket, det var därför vi blev så många. Vi blockerade vägarna, drog ut timmerstockar och bildäck men vi kunde inte stå emot militärerna. De kom med pansarvagnar och flygplan. Sköt ned flera hundra av oss. Hämtade kropparna dagen efter. Vi fick aldrig veta var de döda fördes.

Banzers hårda diktatur blev startskottet för många, nya, radikala medborgarorganisationer. Macario Tola, aymaraboliviansk gruvarbetare, organiserade sig under den här tiden i en motståndsorganisation med Tupac Katari, upprorsledaren från 1700- talet, som förebild. Som aktiv "katarist" och medlem i gruvarbetarnas fackförbund under 70-talet blev han fängslad och torterad under Banzer, frisläppt en period men frihetsberövad återigen under det tidiga 80-talets diktator Luis García Meza. Meza var endast en i en lång rad av diktatorer. Mellan 1978 och 1982 bytte Bolivia statsöverhuvud 9 gånger. De flesta bytena skedde genom militärkupper.

En nyliberal lösning

Efter att demokratin återvänt till landet 1982 infördes snart den kontroversiella "nya ekonomiska politiken", en nyliberal lösning för landets akuta ekonomiska problem. Omorganisation för landets gruvdrift ledde till att över 25 000 gruvarbetare omplacerades för att bättre tjäna landets ekonomiska intressen. Som kompensation för nedläggningen av gruvorna tilldelades många en plätt jord i områdena kring Santa Cruz och blev instruerade att börja bruka den. Men de var gruvarbetare, inte jordbrukare. Macario accepterade inte regeringens beslut och krävde en bättre lösning. I försök att tysta ner krav och förhindra mer uppror sattes Macario återigen i fängelse i början av 90-talet. Utan rättslig process.

- Vi var många som satt i fängelse under 90-talet, förklarar Silverio, som blev hämtad av Bolivias säkerhetspolis natten den 10 april 1992. Han anklagades tillsammans med bland annat landets nuvarande vicepresident Alvaro Garcia, för att vara katarist, liksom Macario, och medlem i gerillarörelsen EGTK (Ejercito Guerillero Tupak Katari). Under de fem år som Silverio satt i San Pedros fängelse i La Paz och väntade på att en rättslig process skulle ta sin början, tog han sin universitetsexamen. 

- I fängelset sådde vi fler frön till den verkliga förändringsprocessen. Vi utbildade oss inom alla möjliga områden, höll seminarier och kurser för andra fångar. När vi kom ut antog vi en annan strategi. Istället för att utbilda byborna till gerillasoldater började vi lära ut demokratikunskap.

En ny vändning

Under 2000-talets början gick ett betydligt antal medlemmar i de klassiska oppositionsgrupperna samman för att tillsammans lansera en egen kandidat till presidentposten. En massiv informationsprocess satte igång för att informera ursprungsbefolkningen om deras "egen kandidat" eller "pappa", som han också kallades. Till många radikala revolutionärers förtret kom så den sociala rörelsen att institutionaliseras. 2005 vann aymarabolivianen och kokaodlarnas fackföreningsledare Evo Morales presidentvalet och ursprungsbefolkningen fick för första gången i historien bilda regering. För Macario Tolas fru och två barn har livet tagit en annan vändning sedan det historiska valet 2005. Macario fick liksom Silverio arbete i regeringen och är nu en av generalsekreterarna.

- Vi är lugnare nu. Har inte mer pengar men vi har fått gasledningar här i El Alto. Och vi har ursprungsbefolkningens blod i regeringen, säger Rita Ramos Choque, Macarios fru och en av dem som hjälpt regeringspartiet MAS (Rörelse mot socialism) att komma till makten.

Revolutioner går i vågor

Regeringen har under Morales ledning utvecklat ett ambitiöst projekt för att förändra landet i grunden. Grundlagen är omskriven. Naturresurser nationaliserade. Bidrag till medborgarna har införts i olika former. Sjukvården är utbyggd. En färsk lag mot rasism och diskriminering har införts. Men motståndarna är många och tillhör vitt skilda läger. Att högern reagerar på Morales socialistiska reformer må vara väntat men bland oppositionen finns även renodlade vänstergrupper som litade på Morales och som nu känner sig missgynnade.

- De var kritiska redan till en början och tyckte att vi inte skulle institutionalisera revolutionen, vi fick många ovänner redan där. Nu säger de att de hade rätt. Det vi var emot har vi blivit.

Silverio håller med till viss del och pekar på vikten av att behålla en nära relation till väljarna, att lyssna på deras krav och vara försiktig så att inte monolitiska tendenser förstärks inom partiet. Vicepresidenten Garcia oroar sig dock inte för den växande oppositionen.

- Det finns inga permanenta revolutioner, de går i vågor. Vi är förberedda på en ny, massiv, folklig våg. En våg av sociala rörelser som går längre än staten, och längre än vår broder Evo har gått.

Faktauppgifter:

37 procent av befolkningen under femton år var analfabeter 1976, 2010 hade siffran sjunkit till 4 procent

151 barn per tusen levande födda dog 1976. Trettiofem år senare hade spädbarnsdödligheten sjunkit till 45

Källor: INE, UNESCO, CIA World Factbook.