Tropiska stormar, brinnande skogar och smältande glaciärer, det är några av de problem som jorden ställs inför som följd av klimatförändringarna. Naturens krafter är dramatiska för de människor som drabbas men för oss i Sverige stannar det oftast vid uppskakande bilder. De mest förödande konsekvenserna av den globala uppvärmningen sker ofta i utvecklingsländer som har en liten del i de utsläpp som orsakar dessa katastrofer och begränsade resurser för att förebygga och skydda sig.

Laguppställningen inför klimatförhandlingarna ser alltså ut så här: På ena sidan har vi rika länder med goda förutsättningar att förhandla och begränsa konsekvenserna av naturkatastrofer samt stor skuld till den globala uppvärmningen, på andra sidan har vi länder
med små resurser att förhandla och som har liten skuld till utsläppen.

Kraven som kommer från folkrörelserna i syd inför klimatmötet i Köpenhamn är inte märkvärdiga och i allra högsta grad relevanta. Det första är att länderna i Nord ska uppfylla sina åtaganden enligt klimatavtalet som tecknades i Kyoto. För det andra ska de historiska
utsläppen av växthusgaser räknas med. Dagens situation är ett resultat av ett sekel av industrialisering och ohämmad exploatering av olja, kol och skog. Samtidigt har de materiella framstegen som gjorts i liten utsträckning kommit fattiga länder till nytta.

Värt att notera är att många folkrörelser i Syd lyfter upp hanteringen av den västerländska konsumtionskulturen som ett viktigt område för att komma till rätta med klimatförändringarna. Respekten för Moder jord är grundläggande i många kulturer och en livsstil som utarmar planeten kommer självklart få problem förr eller senare. Om alla människor på jorden använde lika mycket naturresurser som vi svenskar gör skulle det behövas ytterligare två planeter att exploatera. Detta överutnyttjande av livsutrymme behöver hamna på dagordningen inför Köpenhamn. En omställning till hållbar konsumtion och produktion behövs.

Nya sätt att finansiera en hållbar utveckling i fattiga länder behöver tas fram. Ett förslag från Ecuador går ut på att landet skulle låta bli att inte exploatera oljefyndigheterna i Amazonas mot att andra länder betalar en del av oljefältets värde. Hur mycket är det värt att inte ta upp oljan? Hur stort värde sätter de rika länderna på att en del av Amazonas inte avverkas? Medan Norges regering har varit positiv till förslaget har Sverige svarat med tystnad.

I Europa är det dags att fråga oss om satsningen på en marknad med utsläppsrätter är rätt väg att gå. Är det realistiskt att tro att den marknad som totalt misslyckats med att hantera en global nyttighet som klimatet ska lyckas bättre efter Köpenhamnsmötet? Den svenska koldioxidskatten har varit ett av de mest effektiva verktygen för att minska våra koldioxidutsläpp. Det visas inte minst genom att flera länder nu väljer att följa efter och införa koldioxidskatter. Det är alltså hög tid för en global koldioxidskatt. Klimatet måste få
en prislapp i så många länder som möjligt för att bli effektiv. Det här innebär även att inkomsterna från klimatskatten måste gå till utvecklingsländer för att stimulera dem att skapa klimatsmarta samhällen och en hållbar utveckling. Ett annat finansieringsinstrument som inte skulle drabba någon fattig vore en liten global skatt på valutaväxlingar och aktiehandel.

Det krävs nu en politisk vilja att genomföra snabba åtgärder för att förhindra en accelererande uppvärmning. Sverige bör verka för att den globala uppvärmningen stannar betydligt under +2˚C. För att nå dit behöver EU ta ett stort ansvar för sin klimatskuld och bör inte köpa sig fria genom investeringar i andra länder. Vi kräver att de egna utsläppen ska minskas med minst 40 % till 2020 och att det skapas långsiktiga finansieringsmekanismer för att utvecklingsländer ska kunna göra samma åtaganden, vilket exempelvis skulle göra Ecuadors
förslag möjligt att förverkliga. 

PS Här kan du skicka ett e-brev till statsminister Fredrik Reinfeldt för att visa att även du tycker det är viktigt med Klimaträttvisa: http://latinamerikagrupperna.se/hog-tid-for-klimatrattvisa

Martin Johansson, vice ordförande Latinamerikagrupperna
Christina Robertson-Pearce, ordförande Framtidsjorden
Ellie Cijvat, ordförande Miljöförbundet Jordens Vänner
Jorge Calbucura, språkrör för Skandinaviskt forum för urfolks rättigheter