En studie gjord av Fundacion Tierra visar att makten i Santa Cruz är koncentrerad i händerna på 40 familjer. Och att det, mer eller mindre, är samma familjer som innehaft makten i området de senaste 130 åren.

Enligt studien uppstår eliten i Santa Cruz mellan 1880-talet och 1915, i samband med en bom på gummi. Men det är inte förrän 1952 i samband med revolutionen i Bolivia som elitens position befäst i området, och då som råvaruproducenter åt den internationella marknaden. Orsaken är att i och med reformerna som introduceras på mitten av 50-talet, med offentliga investeringar i vägar och inte minst folkförflyttningar som leder till tillgång till billig arbetskraft, lyfter regionens ekonomi.

- Vår studie visar att det finns en tydlig kontinuitet, säger författaren Ximena Soruco Sologuren, i samband med presentation av boken “Los Barones del Oriente” (på sv. Baronerna från Orienten).

Medan maktensmän i La Paz, i samband med revolution 1952, ersätts, formas och förstärks, enligt studien, den “agroindustriell burgesin” som än idag innehar makten i Santa Cruz.

- Men detta är ingen elit som härstammar från Santa Cruz, den är nationell och inte minst uppbygd på familjer som härstammar från Europa, säger Ximena Soruco Sologuren.

Men, påpekar hon i studien, att det fortfarande rör sig om samma familjer då som nu, innebär inte att den härskande gruppens interna komposition inte förändrats under 1900-talet. Tvärtom, den har modifierats en hel del.

En konsekvensen av att makten i området är och har varit nedärvd, är en låg effektiviteten i hur man brukar jorden, med stora oproduktiva storgods, analyseras. Produktion av soja lyfts fram som exempel, där 90 procent går till export till grannlandet Colombia. Orsaken varför siffran är så pass hög beror på fördelarna som man har framför Argentina, Brasilien och USA i och med att Bolivia, tillskillnad från dessa andra länder är del av CAN, som är ett frihandelsavtal.

Problemet för sojaproduktion i Santa Cruz området blir när Colombia skriver under frihandelsavtal med USA, och därmed tvingar Bolivias sojaproducenter att förhandla på likartade villkor.

En sak som påpekas i studien är att den “agroindustriell bourgeoisien” aldrig tagit kontroll över den bolivianska staten, utan den har andra eliter, främst från La Paz haft monopol på.
Konsekvensen av detta är att oppositionen i Santa Cruz inte förmår skapa ett nationellt “hegemonisikt projekt”som utmanar den sittande regeringens, utan lyft fram frågan om regional autonomi.

- På 50-talet skapas Comité Civico de Santa Cruz, delvis som en reaktion mot den centrala statsapartaten. Men den skapas av jordägarna och exkluderar grupper, säger Wilfredo Plata, en annan av författarna.

Enligt en rapport från ett FN-organ förfogar 100 familjer i Bolivia över 25 miljoner hektar jord. Detta är mer än fem gånger mer än vad 2 miljoner bolivianska bönder har tillgång till. Av Bolivias totala jordbruksmark ligger nästintill hälften, 46 procent i Santa Cruz-området, och det är även här det finns de största koncentration av jordägandet.

- Men trots det lyckas de skapa ett regionalt projekt som inkluderar grupper genom idén om “cruzeñidad”, som är lite bättre, lite finare, förkalrar Wilfredo Plata.

I motsats till tillexempel “La nacion Aymara”, skapas “La nacion Camba”, och förklarar Plata, vilka är det som skapas i motsättning till denna gemenskap, och beskylls för alla problem?

- Jo, indianerna, och det är viktigt att komma ihåg. För denna rasistiska, darwinistiska idén lever vidare, säger han och tillägger:

- Men samtidigt finns det en process av förvitning av indianerna från Santa Cruz, som kan jämföras med El meztisage, som gör att de ursprungliga nationerna även kan ingå i La nacion Camba.

Ximena Soruco Sologuren fyller i:

- Detta gör också att vi kan förstå varför barn till kolonisatörer och från ursprungsfolken trots att de har helt andra intressen än eliten, kan identifiera sig med diskursen om separatism och “cruzeñidad”.

Leandro Schclarek Mulinari