Fernanda Siles har nyligen börjat jobba för Latinamerikagrupperna i Centralamerika. Tillsammans med nätverket CLOC/Via Campesina ska hon stärka arbetet kring landkonflikter och långsiktiga tendenser inom jordbruket.

- CLOC/Via Campesina jobbar med att försvara jorden och territoriet. Det är inriktat på ett koncept som kretsar kring ekologisk hållbarhet och skiljer sig från det sätt som de stora företagen vill producera sina livsmedel på, säger Fernanda Siles.

Den utveckling som CLOC/Via Campesina vill se står i skarp kontrast till den samhällsutveckling som Fernanda Siles ser i dag. Det handlar i huvudsak om två hotfulla trender.

- Den mest omtalade utvecklingstendensen just nu har att göra med de höga oljepriserna. Under 2009 köpte oljerika gulfstater upp mycket mark utomlands för att öka sin egen matproduktion. Det är en företagsamhet där produkter produceras i fattiga länder för rika länders behov, berättar Fernanda Siles.

Det här är emellertid inte det största problemet för länderna i Centralamerika, menar hon.

- Det som har ökat starkast på senare tid är framför allt konflikterna kring gruvutvinning och vattenkraftverk, som hotar att förstöra småbrukarnas marker, fortsätter Fernanda Siles.

Blodiga konflikter om jorden

Vissa jordkonflikter i Centralamerika är dock för komplexa för att de ska kunna beskrivas som en del av någon större trend. Det kompliceras starkt av interna förhållanden och den straffrihet som råder speciellt i Guatemala och Hondras.

En av de blodigaste jordkonflikterna just nu äger rum på honduranskt territorium vid floden Rio Bajo Aguan. Den har hittills kostat över 20 småbrukare livet.

- Det var oerhört känslomässigt jobbigt att möta familjerna som drabbats av massakrerna, säger Fernanda Siles. Fotograf: Giorgio Trucchi

Fernanda Siles har själv kunnat följa konflikten på nära håll. Hon var del av den expedition som genomfördes mellan den 26 februari och 4 mars. Det var sex internatonella organisationer som besökte Rio Bajo Aguan för att rapportera om människorättsläget.   

- Det var oerhört känslomässigt jobbigt att möta och samtala med familjerna som drabbats av massakrerna, säger Fernanda Siles.

- Jag har aldrig känt mig rädd, men i Tegucigalpa kände jag mig rädd bara för en så enkel sak som att gå till postkontoret och skicka ett brev om våra observationer, berättar Fernanda Siles.

Staten stödjer olika parter

Konflikten i Rio Bajo Aguan började med en migrationsreform som ägde rum mellan 1973 och 1977. Staten delade då ut 120 000 hektar land till småbrukare om de ville bosätta sig i regionen.

- Ett stort problem har varit att staten tagit parti för olika sidor under olika tidsperioder, säger Fernanda Siles.

I samband med att lagen för modernisering och agrikulturell utveckling genomfördes i början av 1990-talet började de stora jordägarna att öka sitt jordinnehav. De fick hjälp av Världsbanken med lån för att köpa upp mer mark, slår Fernanda Siles fast i sin slutrapport.

- Försäljningen av jorden kantades av oegentligheter, berättar Fernanda Siles.

För att återerövra marken som småbrukarna ansåg att man hade förlorat på ett orättfärdigt sätt, så började man ockupera jord under 2009. Det var så de elva olika markkonflikterna i Rio Bajo Aguan tog sin början

- Militärens och narkotikatrafikanternas närvaro i regionen gör konflikten oändligt mer komplicerad, eftersom det leder till att allt blandas samman till en svårbegriplig kompott, fastslår Fernanda Siles.

De förhandlingar som bedrevs under regeringen Zelaya upphörde och straffriheten kom att bli allt mer utbredd i Honduras.

EU måste ta ställning

- Det vi vill är att EU, som officiellt har som prioritet att försvara de mänskliga rättigheterna, tar en tydlig position i det här fallet, framhåller Fernanda Siles.

Hon berättar att det finns en stark oro över att EU ger stöd till att stärka polisens i Honduras. Dessa pengar skulle kunna användas på fel sätt, till exempel mot småbrukarna i Rio Bajo Aguan, om det inte finns någon kontrollmekanism.

- Rio Bajo Aguan och Honduras är ett mycket specifikt fall, men problemet blir när den EU inte står upp för det mänskliga rättigheterna utan kommer med en dubbel agenda, konstaterar Fernanda Siles.

Andreas Lång