Klyftorna minskar – i snigelfart

Text: Kerstin Edquist

En rad olika bidrag och höjd minimilön har varit president Luiz Inácio "Lula" da Silvas recept för att minska fattigdomen i Brasilien. Men få strukturer har ändrats.

Det är fredag eftermiddag och kostymklädda män strömmar ut ur de höga bank- och företagskomplexen på Avenida Paulista. De tonade skyskrapefönstren glänser ikapp med välputsade skor och fina bilars lack.

Jag står mitt i Sydamerikas handelscentrum i 20-miljonerstaden São Paulo. Bara på Paulista-avenyn skapas varje år en avkastning som överstiger hela stadens skatteinkomster, enligt en löpsedel. Trots finanskrisen expanderar Brasiliens ekonomi med stormsteg.
- En enorm marknad med en enorm potential, som Sveriges handelsminister Ewa Björling uttryckte det i oktober förra året, för att förklara satsningarna på ett extra nära handelssamarbete med landet.

President Lulas socialliberala politik går hem hos såväl utländska investerare som hos den europeiska socialdemokratin. Liksom hos den inhemska befolkningen. Enligt flera opinionsundersökningar i början på 2010 hade Lula stöd av 80 procent av brasilianarna. Med hjälp av sociala reformer och införandet av matbidrag och barnbidrag har även de fattiga fått en del av kakan. Och arbetarrörelsen har äntligen kommit in i maktens korridorer.

Men det finns också andra bilder. En mil från Avenida Paulista, i förorten Taboão, samlas drygt hundra vuxna och barn på ett torg. För ett halvår sedan blev de vräkta från sina provisoriska hem som de hade byggt på en bit ockuperad mark. De hade inte råd att betala hyra. Helena Silvestre är en av koordinatörerna för de bostadslösas rörelse MTST.

- Som du hör så är vi väldigt bittra på regeringen här, säger hon innan torgmötet drar igång.

De flesta av de familjer som blev vräkta i Taboão bor nu i tillfälliga lägenheter där kommunen går in och betalar största delen av hyran. Men de senaste månaderna har hyrespengarna plötsligt slutat att komma till vissa av familjerna och de hotas ännu en gång av vräkning.

Cristiane Nogueira står med sammanbitna läppar och lyssnar på koordinatörernas information samtidigt som hennes treåriga son klänger på hennes ben. Precis som många andra taklösa har hon ett fast jobb att gå till, men minimilönen på 510 reais (cirka 2 500 kronor) som hon får på sitt städjobb räcker inte långt. När hon har betalat sin subventionerade hyra, el och vatten, återstår bara 165 reais. Det räcker inte ens till mat till henne och hennes tre barn. Inte heller det så omtalade barnbidraget, /bolsa familia/, kan få ekonomin att gå runt.

- Det går inte ihop, men vad gör man? Barnen får ta hand om varandra när jag jobbar hela dagarna, vi får hoppa över middagen ibland och vi kan aldrig köpa kläder eller ens åka ut till parken, säger hon med sänkt blick.

Brasiliens i särklass största fackförening är CUT. Den organiserar uppemot 20 miljoner arbetare över hela landet, men inte förrän Lula kom till makten 2003 har de på allvar kunnat göra sin röst hörd. I dag har de ett nära samarbete med presidentens parti PT, Arbetarpartiet. Genom avtal med regeringen har CUT under Lulas tid vid makten lyckats få igenom en realökning av den lagstadgade minimilönen med 53 procent.  Och varje år mellan 2007 och 2022 ska lönen höjas genom förhandlingar mellan fackförbunden, arbetsgivarna och regeringen.

- Det här är kanske världens största kollektivavtal. 42 miljoner människor berörs direkt av det. Det är historiskt, säger CUT:s generalsekreterare Quintino Severo.

När Brasilien införde en nationell lagstadgad minimilön på 1940-talet var tanken att den skulle ligga på en nivå som garanterar familjens basbehov såsom mat, bostad, hygien, utbildning, transporter och hälsa. Enligt fackföreningarnas gemensamma forskningsinstitut Dieese är realminimilönen i dag mycket lägre än den var på 1940-talet. Dieeses uträkningar visar att minimilönen i dag borde vara 2100 reais för att räcka till de basrättigheter som garanteras i författningen. Det vill säga mer än fyra gånger så mycket som den nuvarande minilönen, trots alla höjningar de senaste åren.

- Dagens minimilön är fortfarande katastrofalt låg, säger José Maria de Almeida på fackföreningen Conlutas.

Läs resten av artikeln i tidskriften Latinamerika nr 2/2010.