Mänskliga rättigheter (MR) är likvärdiga och odelbara samt ömsesidigt beroende av varandra. De är tillsammans nödvändiga för att människor ska kunna leva ett värdigt liv. Rättigheterna utgör en helhet och gäller för alla människor utan undantag.

Konventionerna om de mänskliga rättigheterna är juridiskt bindande för de stater som ratificerat dem. Staterna är skyldiga att införliva rättigheterna i den nationella lagstiftningen. Många, även UBV, är av uppfattningen att även stater som inte ratificerat konventionerna är moraliskt skyldiga att respektera och uppfylla medborgarnas rättigheter. Alla medborgare har rätt att utkräva ansvar av staten för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. De mänskliga rättigheterna bygger även på att varje individ är moraliskt skyldig att respektera sina medmänniskors rättigheter.

De frågor som UBVs samarbetspartners i Latinamerika arbetar för handlar ofta om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, vilket kräver att staten tar ett större ansvar för reell jämlikhet i samhället. UBVs fokus ligger på att samarbeta och stödja folkrörelser och folkligt förankrade organisationer som arbetar för att förändra maktstrukturer och för att påverka beslutsprocesser.

Mer mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna är inbördes beroende av varandra och bidrar tillsammans till att ge varje människa möjlighet att leva ett värdigt liv. Frihet från fattigdom, bland annat genom förverkligandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-rättigheter), är nödvändigt för ett aktivt deltagande i demokratiska processer.

Samtidigt är den faktiska möjligheten att utkräva de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i princip obefintlig för det flesta människor, vilket innebär att det krävs folklig mobilisering för att staterna ska prioritera dem. Genom att ESK-rättigheterna i hög grad är av ekonomisk natur kan de uppfattas som offentliga utgifter snarare än som rättigheter. De riskerar därmed att bli föremål för nedskärningar och privatisering, inte minst på grund av rekommendationer och villkor från Världsbanken och IMF.

Mycket förenklat kan man säga att de medborgerliga och politiska rättigheterna skapar förutsättningar för den institutionella dimensionen av demokrati och folkligt inflytande, medan ESK-rättigheterna handlar om den substantiella dimensionen av demokrati: rätten till mat, bostad, arbete, utbildning, sjukvård och att få utöva sin kultur.

Om staten som garant för de mänskliga rättigheterna

Ett grundläggande problem med MR är just att de fokuserar på medborgarnas rättigheter, de skapar inte en reciprocitet mellan stat och medborgare genom att visa på vilka skyldigheter medborgaren har gentemot staten. Det finns en direkt koppling mellan hur medborgaren agerar i staten och hur staten kan uppfylla medborgarens rättigheter. Medborgarna måste arbeta och skapa ett överskott av resurser som (genom skattsedeln) kan användas av staten för att uppfylla rättigheterna. Tanken om mänskliga rättigheter bygger därför på att det måste finnas en centralstyrd stat som dessutom har stora resurser.

En ansvarstagande stat kräver plikttrogna medborgare. De rättigheter som skulle garantera invånarnas frihet kan alltså bli en fälla av plikter som leder till ofrihet för medborgarna. I den centraliserade staten finns risk för att medborgarna blir ett verktyg för att befästa och ge staten legitimitet. En sådan situation kan leda till att sociala nätverk urholkas och leder till större främlingskap i samhället.

Statens behov av legitimitet

För att staten skall vinna legitimitet måste den kunna visa för medborgarna hur den utvärderar sitt eget arbete med att uppfylla rättigheterna. En stat som säger sig uppfylla de mänskliga rättigheterna utan att kontinuerligt utvärdera sig själv kan tyckas agera arrogant och vinner inte legitimitet bland medborgarna. Ett fungerande civilt samhälle kan ha rollen att utvärdera statens arbete och trycka på för att de mänskliga rättigheterna skall uppfyllas. Ett annat sätt att vinna trovärdighet är att göra så att de som inte har sina rättigheter uppfyllda deltar i de beslutande organen. Om det i de beslutande organen bara sitter människor som aldrig lidit brist på uppfyllande av rättigheter, kan rättigheterna bli abstrakta och verkningslösa.

Mänskliga rättigheter i ursprungsfolkens sammanhang

Mänskliga rättigheter är individuella rättigheter vilket betyder att de inte är riktade mot grupper som exempelvis kvinnor, ursprungsfolk, etniska minoriteter eller ungdomar eller andra typer av grupper som existerar inom ett samhälle. Det finns alltså inget erkännande i de mänskliga rättigheterna för att dessa grupper skulle ha särskilt behov av att t ex mobilisera sig politiskt eller på andra sätt hävda sina speciella behov. Stater behöver pengar för att kunna finansiera sitt arbete med att uppfylla rättigheterna, vilket kan locka dem att t ex bygga en vattenkraftsanläggning i strid med önskemålen från dem som bor på platsen. Stater kan därför ibland ogilla att ta hänsyn till enskilda grupper i samhället, grupper som står i vägen för statens ”utveckling”.

Men behövs verkligen kollektiva rättigheter? Kollektiva rättigheter skulle kunna garantera att ursprungsfolk och etniska minoriteter inte bara får rätt till utbildning, utan till utbildning på sitt eget sätt, inte bara rätt till hälsovård utan till hälsovård på sitt eget sätt, inte bara rätt till att äga utan till att äga gemensamt. Inte bara rätt till individuellt självbestämmande utan också till kollektivt självbestämmande.