- Vi har det bättre nu, tack vare regeringens projekt.
María Elena Murillo har fått djur, utsäde och teknisk hjälp till jordbruket genom Noll hunger. Det är ett av många sociala projekt som Daniel Ortega har infört för att minska fattigdomen. – Välgörenhet och klientilism. Syftet med projekten är att folk ska fortsätta rösta på sandinisterna. Regeringen vill stanna vid makten för evigt, säger ekonomen Adolfo Acevedo.

Text: Susanne Andersson

Jag lämnade Managua 1996 efter drygt tre år som volontär för UBV (nuvarande Latinamerikagrupperna). Tretton år senare återvänder jag till en förvandlad stad. Överallt glittriga köpcentrum, mysiga restauranger, mindre lockande snabbmatkedjor, hotell och kasinon. Vägarna är bättre, bilarna mångdubbelt fler.
Det är mars men i rondellerna står julgranarna kvar. På dagarna ser de ut som stålskelett, men i skymningen tänds glittret. Stjärnan i toppen har ersatts av en blå box med ”30” i rosa. Så här uppmärksammas 30-jubileet av sandinistrevolutionen 1979, ett firande som började i januari och når sin kulmen på revolutionsdagen den 19 juli.

Överallt i stan finns också stora rosafärgade skyltar där Daniel Ortega vinkar till folket och förkunnar: ”Att uppfylla löftena till folket är att uppfylla löftena till Gud”. En del säger att han har blivit troende, andra att det handlar om att hålla sig väl med kyrkan, som när han godkände totalförbudet mot abort för att vinna valet 2006 och till och med gifte sig kyrkligt med sin fru Rosario Murillo. Vigde dem gjorde sandinisternas historiska fiende, biskop Miguel Obando y Bravo.

Vilka har råd att handla här? tänker jag när vi passerar ännu ett köpcentrum. Men å andra sidan har väl alla butikerna, hotellen och restaurangerna åtminstone gett en del jobb. Jag ser inte lika många gatuförsäljare som förr och nästan inga gatubarn. I början av 1990-talet stod det barn i varenda korsning; sålde tuggummi och putsade vindrutor medan bilisterna väntade på grönt ljus.

Regeringen har inlett en omfattande satsning för att få bort de beräknade 25 000 gatubarnen. Enligt familjeministeriet har hittills omkring en tredjedel av dem fått hjälp genom programmet Amor (kärlek), som lanserades av Rosario Murillo i höstas. Hon är regeringens informationschef, tillika president Ortegas fru, och enligt oppositionen den som i praktiken styr landet. Myndigheterna stödjer barnen för att de ska gå i skolan och återintegreras i sina familjer. Detta program finansieras, liksom andra, med biståndspengar. Regeringen har program för att öka alfabetiseringen (”Ja, jag kan”), förbättra mattillgången (”Noll hunger”) och ett program för att ge fattiga lån till rimliga räntor (”Noll ocker”).

Som ett sätt att öka folkets inflytande har kommittéer för medborgarmakt (Comités de Poder Ciudadano, CPC) bildats. Regeringen kallar det för direktdemokrati, men kommittéernas makt är begränsad till kvartersnivå där invånarna får vara med och besluta om projekt och vissa mindre kommunala investeringar.

***

María Elena Murillo visar nöjt upp sin ko, hönsen och den stora gris hon har fått genom produktionsstödet (Bono productivo) som ingår i Noll hunger-programmet. Stödet går till kvinnor i fattiga jordbruksfamiljer med minst 1,4 hektar jord. Hittills har närmare 33 000 familjer fått del av stödet, som finansieras av Interamerikanska utvecklingsbanken IDB. Tanken med att skänka familjerna en dräktig ko, en dräktig sugga samt höns, gödsel, utsäde, taggtråd med mera är att de direkt ska få mat samt få kontanter genom att sälja kalvar, griskultingar och ägg. – Förr var det svårt ekonomiskt. Då hade jag bara tomater att sälja. Nu har jag sålt en kalv, griskultingar, ägg och höns. Suggan har fött två kullar nu, berättar 33-åriga María Elena.
Hon bor med man och fyra barn i ett enkelt litet trähus i San Isidro strax söder om Managua. – Jag har precis klarat av min första avbetalning. Tack vare Gud, säger María Elena när vi står i skuggan av jocoteträden, vars syrliga och än så länge omogna frukter dottern Ingrid försöker få ner.

Alla insatsvaror är till skänks, men kvinnorna ska varje år betala in 20 procent av vinsten på ett konto som 50 kvinnor i ett kooperativ delar. Pengarna går inte tillbaka till staten, utan kooperativets medlemmar får låna av dem för att göra nya investeringar.
Kritiker berättar att många sådana här produktiva projekt tidigare har stupat på att familjerna, till exempel vid torka, inte har fått ihop tillräckligt med mat. Inte minst de stora suggorna konkurrerar med människorna om maten.

Men Maria Elena är inte bekymrad över att få maten att räcka. Hon sår och skördar två gånger om året. – Vi har fått det mycket bättre, säger hon, men kan inte riktigt redogöra för inkomsterna förr och nu.
Hon verkar behöva den studiecirkel i enkel bokföring som snart ska börja. Ledaren för kvinnokooperativet har just varit på en tillställning på jordbruksdepartementet och fått nytryckta pedagogiska kassaböcker.

*** – Syftet med Noll Hunger och regeringens övriga program är att folk ska bli tacksamma och fortsätta rösta på sandinisterna, säger nationalekonomen Adolfo Acevedo. – För att få del av programmen måste man ha en god relation till sandinistpartiets medborgarskapskommittéer som bestämmer vilka som ska vara med.
En presstalesman på jordbruksdepartementet säger dock att det inte görs några politiska urval och att personer från olika typer av organisationer gynnas av programmen.

Adolfo Acevedo tror inte på min enkla teori om att den informella sektorn har minskat något med alla nya köpcentrum, hotell och restauranger. – Det handlar inte om så många jobb. Den informella sektorn är lika stor som tidigare (65 procent enligt Centralbanken). Nicaraguas problem är inte arbetslöshet, utan undersysselsättning. Människor måste hitta egna jobb i den informella sektorn för att överleva, säger Adolfo Acevedo som jag träffar i hans vardagsrum i Managua-stadsdelen Ciudad Jardín, ett rum belamrat med tavlor, prydnadssaker och en stor stjärnkikare mitt på golvet.

De arbetsplatser som har gett mest jobb sedan i början av 1990-talet är maquilasfabrikerna, men i fjol stängdes flera av dem på grund av finanskrisen i USA och 16 000 jobb försvann. Trenden har fortsatt i år.

Läs resten av reportaget i tidskriften Latinamerika 2/09.