Han försöker se världen genom ett nyckelhål. Vill berätta om det stora genom det lilla. Och konstaterar att det enda svaret på en fråga är en ny fråga. Författaren Eduardo Galeano tog nyligen emot Stig Dagermanpriset för "ett författarskap som orubbligt och alltid står på jordens fördömdas sida". Själv pratar han om vikten av att återupptäcka jordens mångfald, och om vägen fram till den "nakna prosan".

Av: Viktoria Myrén
Foto: Melker Dahlstrand

Eduardo Galeano vet, att i det mycket lilla ryms någonting viktigt, universums storhet, eller litenhet, om man så vill. Som i historien om den uruguayanska parkbänken som hade vaktats av militärer i 32 år, ingen visste varför, tills man undersökte saken och upptäckte att vakterna posterades ut för att bänken var nymålad …

 Kanske kan man se hans små, koncentrerade berättelser som en prisma, som den övriga världen speglas i? Texter som är till synes enkla, men som har plockats isär, dragits sönder, skrivits om, 30-35 gånger, till han hittat de där orden, som enligt hans läromästare, Juan Carlos Onetti (uruguayansk författare) är bättre än tystnaden, och därmed också de enda ord som förtjänar sin existens.

- Jag försöker skriva med ett slags renhet, separera köttet från skelettet, skräpet från det som är värt något, halmen från säden, och det är ett konstant sökande efter de där orden som är bättre än tystnaden, säger han när vi ses på ett stimmigt kafé på Moderna Museet.

För berättelser vidare
Han är trött, efter flera intensiva dagar, med framträdande i Älvkarleby, i samband med mottagandet av Stig Dagermanpriset, och en överfull föreläsning om den upp- och nervända världen på Stockholms Universitet, samt möten med journalister och andra som vill ta del av just Eduardo Galeanos sätt att betrakta världen.

Ändå är han oerhört tillmötesgående, har en blick för det absurda och skämtar hela tiden vilket får mig att tänka på före detta ärkebiskopen KG Hammars ord om vikten av humor för att bevara sin ödmjukhet när man når framgången.  Eduardo Galeano säger att han på intet vis känner sig utvald; Gud har inte rört vid honom med sitt finger, det enda han gör är att lyssna, framför allt till dem som ingen annan lyssnar på, inte för att vara något slags talesman för jordens fördömda, "för de har alla, varenda en av dem, en egen röst", men för att föra deras berättelser vidare.

Han säger att vi har fostrats att förstå vårt förflutna genom historieböckernas skildring av ärorika bataljer. Men historien är mycket mer intrikat än så.

- Sanningen är den att vi alla är delaktiga och skriver vår historia, utan att vi ens är medvetna om att vi skriver den.

Nio böcker, en bråkdel av hans produktion, finns översatta till svenska. Den senaste är "Omfamningarnas bok" som kom ut på Lindelöws förlag i höstas. Men fortfarande är han mest förknippad med debuten, "Latinamerikas öppna ådror", som han ser som ett slags litterärt avstamp.

- Framför allt är det en bok centrerad kring den politiska ekonomin, och som tur är slutar inte livet med den politiska ekonomin. Men om jag inte hade skrivit den boken hade jag inte fått en grund att stå på för att småningom skriva om andra erfarenheter som jag upplever är djupare. Jag tycker mycket om att skriva dessa korta texter som bildar en mosaik av färger, säger han och konstaterar att hans sätt att skriva grundar sig i ett avståndstagande från det han kallar "en inflation i ord".

- I Latinamerika klagar vi ständigt över den monetära inflationen, men mycket mer allvarlig är den verbala inflationen. Det finns en retorisk tradition, sedan sekel tillbaka, som tvingar oss att prata sönder verkligheten. Och lite som ett avståndstagande från det, skapade jag den stil där jag hela tiden försöker koncentrera orden än mer och skala bort. Den nakna prosan. Det nakna ordet.

Fortfarande högaktuell
Två dagar innan vårt möte på Moderna museet lyssnar jag till honom uppe i Älvkarleby, i den nyrenoverade officersmässen där dörrarna stängs för att inte Galeanos spanska ska drunkna i det öronbedövande ljudet från fallen i Kungsådran. Han berättar, till publikens förtjusning, att "Latinamerikas öppna ådror" är en bok som förföljer honom, och som han aldrig tycks bli kvitt.
Tyvärr är den fortfarande högaktuell .

- Jag hade önskat att den vid det här laget hade förvisats till ett arkeologiskt museum. Men det faktum att man fortsätter läsa boken är ett bevis för att inte särskilt mycket har förändrats, dagens verklighet är ganska snarlik den jag beskrev. Det vill säga det finns vissa länder som har den dåliga vanan att de slukar andra länder.

Ändå ser han positiva förändringar i Latinamerika. Det har skett saker på de senaste trettiofem åren, nya energier har vuxit fram. Men de uttrycks på olika sätt och tycks vara svåra att betrakta utifrån; att kontinenten inte är en utan flera.

 Den latinamerikanska verkligheten skiljer sig åt från land till land och att det är dess styrka. För det bästa som världen består av, är de världar den består av, säger han på sitt lite typiska sätt att göra poesi av politik, innan han fortsätter:

Det faktum att vi är olika, är inte en defekt utan vår styrka.

Tendensen han ser är att Latinamerikas invånare håller på att återta mångfalden. Framför allt genom regeringar som Evo Morales, som inte föreslår en återgång till det förflutna utan att man ska lyssna till "det förflutnas röster om framtiden".  Exempelvis de röster som lyfter fram människan och naturens ömsesidiga beroende. Han tror att de sociala rörelserna har haft en roll i den här förändringen och säger att det är växande roll, vilket ibland leder till konflikter med den politiska makten.

 Framför allt leder det till konflikter när det handlar om ekologi och värnandet av naturen, eller när det handlar om vissa grundläggande rättigheter som i Uruguay där den socialistiske presidenten lade in sitt veto mot abortlagen som hade godkänts av båda parlamenten … Det är en motsägelse, att de rörelser som kämpar för kvinnors rättigheter tillåter att ett sådant barbari inträffar.

Utvecklingens febertillstånd
Han säger att dessa motsägelser existerar i nästan alla de progressiva latinamerikanska regeringarnas förhållande gentemot de ekologiska rörelserna.

Det är utvecklingens febertillstånd; att man måste investera, man måste växa, och regeringarna är blinda för de läxor vårt förflutna har lärt oss ända sedan upptäckten av silver i Potosi – att vi måste försvara våra naturresurser, för en dag försvinner de för gott.

Han har själv varit en del av den ekologiska rörelsen i Uruguay. En rörelse som inte velat att historien ska upprepa sig, och han har sett hur isolerat de till slut har agerat. Gemene man är inte intresserad av ekologiska frågor.

- Som när företag som Stora Enso, Botnia och andra kommer till Uruguay och gör en enorm skada – torkar ut jorden, skövlar skogen och förorenar luften … För Uruguay är ett mycket litet land som inte har ryggmuskler nog att ta emot dessa enorma cellulosaföretag – då framställs de här mycket små ekologiska rörelserna, vi, som landsförrädare. Företagen kommer ju och erbjuder tusentals arbeten, investeringar och så vidare … och vi framstår som motståndare till att folk får arbete.

Han återvänder till Bolivia, säger att det inte är en slump att just Bolivia lyckades föreslå i FN att man skulle utropa vattnet som en universell rättighet.

- Inte som en handelsvara, utan som en allmän, universell rättighet, säger Eduardo Galeano.

Han nämner också Ecuador, säger att det är intressant att landet, för första gången i mänsklighetens historia har skrivit in naturens rättigheter i sin konstitution och att naturen för första gången framträder som en källa till konstitutionella rättigheter. Sedan återberättar han en av alla dessa absurda, men högst verkliga historier som befolkar kontinenten och hans böcker: Vattenkriget i Cochabamba, Bolivia, år 2000, som bröt ut efter att ett amerikanskt företag via ett avtal med den bolivianska staten lyckats få monopol på vattnet i området.

- De privatiserade regnet, det är ett unikt historiskt fall. Företaget höjde dessutom priset på vatten flera gånger om – för att bekräfta fördomen om bolivianer som smutsiga. Folket i Cochabamba slängde småningom ut företaget, som Bush senare kompenserade med kontrakt i Irak … Men sådana här saker är normala i den surrealistiska latinamerikanska verkligheten, konstaterar han och nämner fler exempel: I Bolivia existerade exempelvis inte statliga pensioner förrän Evo Morales kom till makten.

- Det vill säga drygt 99,9 procent av befolkningen hade ingen trygghet att falla tillbaka på när de blev gamla. Utan de ville dö så snart som möjligt. Och i Haiti fanns inga brandmän, när jordbävningen var ett faktum.

 Galeano säger att den haitiska staten i princip hade upphört att existera som ett resultat av Världsbankens och IMF:s teknokrati .

- Det handlar inte om att man vill leva av offentlig välgörenhet. Men när man tar bort alla regler och subventioner, som exempelvis har skyddat den inhemska risproduktionen så förvandlar man också risbönder till båtflyktingar och tiggare. Fast de är förvirrade dessa teknokrater, för de glömde att förbjuda subventioner i USA där riset är extremt subventionerat. Så USA säljer sitt ris till Haiti där subventioner är förbjudna … Det är en upp- och nervänd värld, och om du skulle berätta om den tror folk att du är en galning.

Om Galeanos böcker

Latinamerikas öppna ådror, 1971
"Boken publicerades först i Uruguay och Mexiko, och ingenting hände. Inte ens min egen familj köpte den, till dess att militärdiktaturer började förbjuda den, då sålde boken och den sålde bra. För det finns ingen bättre reklam än ett förbud. Jag säger det till mina nuvarande vänner som sitter i vänsterregeringar: ‘förbjud ingenting, för allt ni förbjuder kommer att få publicitet’. De första månaderna tilläts boken i landets fängelser och häkten, för när censorerna såg titeln på min bok Latinamerikas öppna ådror trodde de att det handlade om en anatomibok och först efter sex månader upptäckte någon att ‘den här boken har ingenting med medicin att göra’."

Fotbollens himmel och helvete, 2002
 "Jag skrev boken för att de, som inte uppskattar fotboll men älskar litteratur, ska förstå att fotbollen är värdig deras kärlek, och för att de, som inte uppskattar litteratur, men älskar fotboll, ska inse motsatsen.

Bland vissa intellektuella, både inom högern och inom vänstern, döljer man att man går på fotboll. För bland högt uppsatta högerintellektuella är fotboll ett bevis för att folket tänker med fötterna, och bland högintellektuella inom vänstern får fotbollen skulden för att folket inte tänker överhuvud taget."

Bakvända världen, 2003
"Den är illustrerad med teckningar av ett mexikanskt geni, illustratören och konstnären, José Guadalupe Posada som dog 1913. Nå, när den här boken kom ut, så valde den mest framgångsrika bokhandeln i Madrid, att placera den bland barnlitteraturen efter att ha kikat på alla teckningarna … Så den nådde ingen större framgång."

Espejos, 2009
"Den bästa kritik jag någonsin har fått av en läsare, var efter en uppläsning i en galicisk by. Längst bak stod en man med bister uppsyn som stirrade på mig medan jag läste upp små berättelser ur Espejos. Han stirrade utan att blinka och jag tänkte: ‘den här mannen vill döda mig.’ När alla hade gått stannade han kvar, han närmade sig mig med långsamma steg och jag insåg att min sista stund var kommen, då säger han: ‘Vad svårt det måste vara att skriva så enkelt.’ Och så gick han. Han dunkade mig i ryggen och gick, förargad. Men han hade gett mig det högsta beröm man kan få."

Extra material, i fall det får plats:
Galeano om …
... barn: Varför skriver han så respektfullt om dem? "För att jag är rädd för barn, så det gäller att hålla sig väl med dem."
... kapitalism: "Det är absurt med ett system där priset bestämmer värdet på någonting. Under en lång tid misstog sig människor, de trodde att det tvärtom var värdet som avgjorde priset … "
... bankkrisen: "I alla länder utom Island betalades bankernas kris med allmänhetens pengar och än en gång bekräftades att kapitalismen är ett system där man privatiserar vinsterna, medan man kollektiviserar skulderna."
... fri rörlighet: "Rätten att röra sig fritt existerar i alla internationella avtal, konstitutioner, traktat … men inte i verkligheten. Rätten att röra sig fritt gäller bara pengar och handelsvaror – inte människor."