Bolivias nya konstitution ger ursprungsfolk och kvinnor rätt till hälften av platserna i landets regering och kongress. Sedan Evo Morales tillträdde som president 2005 har redan flera ursprungsfolkskvinnor med traditionella kläder, så kallade polleras, fått höga poster inom politiken. Något som för bara några år sedan skulle ha varit en omöjlighet.

Publicerad i tidskriften Latinamerika nr 2/2009
Text: Jessica Nilsson

Det är torsdagen den 24 augusti 2006 och den 255 personer stora församlingen som ska skriva ihop ett förslag till landets nya grundlag håller ett av sina första möten i Mariscalteatern i Sucre.

Förra gången en konstitution skulle skrivas var 1826. Då var lokalen fylld av vita herrar från landets aristrokrati. Om dessa hade fått höra hur församlingen 180 år senare skulle se ut hade de antagligen inte trott sina öron.

2006 består församlingen av en stor andel ursprungsfolkskvinnor och ursprungsfolk överlag. Färgglada ponchos och traditionella hattar fyller lokalen. Ordförande är Silvia Lazarte, av ursprungsfolket quechua, klädd i traditionella kläder med den klassiska kjolen som i Bolivia kallas pollera.

En oenighet gäller när nästa möte ska äga rum. Silvia Lazarte vill att det ska ske snarast och får stöd från Isabel Domínguez, ursprungsfolksledare och en av ledarna för kvinno- och bondeorganisationen Federación de Mujeres Campesinas Bartolina Sisa.

- Jag har inte kommit hit för att lata mig utan för att arbeta, säger Isabel Domínguez på quechua och möts genast av busvisslingar och glåpord.

- Kom tillbaka när du lärt dig tala spanska, skriker oppositionspartiet Podemos ledamot Eliane Capobianco.

Därefter utbryter slagsmål mellan de olika församlingsmedlemmarna.

I dag, två år senare sitter jag med Isabel Domínguez. Nu liksom då är hon iklädd den klassiska polleran och flätorna hänger ner på ryggen. Hon anser att det var en seger att så många kvinnor av ursprungsfolk fick delta i den konstituerande församlingen.

- Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få en plats i den grundlagsskrivande församlingen. Mitt mål var bara att kämpa för min by och förbättra livet för människorna där, säger hon.

88 av de 255 församlingsmedlemmar var kvinnor och av dessa tillhörde ungefär hälften ursprungsfolk. Som president Evo Morales stolt tillkännagav i ett av sina tal 13 augusti 2006:

- Kvinnorna i den grundlagsskrivande församlingen är till stor del kvinnor med pollera, polleras från Sucre, polleras från La Paz, polleras från Cochabamba, polleras från Oruro, de är våra församlingsmedlemmar!

Isabel Domínguez utstrålar mycket energi och framförallt glädje.

- Peka ut för mig om det är någon här som röstade nej till konstitutionen, säger hon och skrattar.

- För mig är det en glädje att ha nått makten och därför är jag alltid glad, säger hon.

Under Morales mandatperiod har tre ursprungsfolkskvinnor utsetts till ministrar (två justitieministrar och en jordbruksminister) och sju ursprungsfolkskvinnor har blivit valda till kongressledamöter. För första gången har en aymarakvinna klädd i pollera blivit vald till tillförordnad senator och den första domaren klädd i pollera har tillsatts.

Rosario Peralta, sociolog på institutet Cedesco som arbetar med utveckling på landsbygden och ger workshops om kvinnors deltagande i politiken:

- Förr fanns det en ursprungsfolkskvinna här och en där, men aldrig tidigare har vi haft så många samtidigt på ledande poster.

Under regeringen som satt innan Morales tillträdde fanns det i kongressen endast en kvinna klädd i pollera, Remedios Loza. Och under hela Bolivias historia, fram till 2005, fanns det bara två kvinnliga ministrar från ursprungsfolken.

Sex olika artiklar i den nya konstitutionen garanterar nu kvinnans och ursprungsfolkens rätt till 50 procent av platserna i politiken. Eftersom nästa presidentval hålls först i december i år och kommunvalen år 2010 så har dessa effekter ännu inte märkts.

Rosario Peralta är dock övertygad om att kvoteringslöftet kommer att omsättas i praktiken:

- Nästa gång det väljs borgmästare och rådgivare kommer det att komma in än fler kvinnor av ursprungsfolk. Självklart.

Fördelningen av platserna innebär i teorin att 50 procent av platserna kommer att gå till ursprungsfolk och däribland ska fördelningen mellan könen vara rättvis. Resterande 50 procent ska gå till mestiser och vita, även där med en jämn könsfördelning.

Det finns många definitioner på ursprungsfolk i Bolivia men FN-organet ILO:s konvention 169 är en av de tyngst vägande; ursprungsfolk är de som bodde i landet innan spanjorerna kom och som hållt fast vid sin kultur.

Bolivias statistikbyrå definerade tidigare etnisk tillhörighet efter vilket språk personen i fråga talade. Den som i folkräkningarna svarade ja på frågan om hon eller han var quechua-talande definierades således som quechua. Sedan 2001 lyder frågan i stället: “Identifierar du dig med någon av dessa ursprungsfolksgrupper: aymara, quechua, guaraní, annan, eller ingen?”. 62 procent identifierade sig i senaste folkräkningen (år 2001) med någon ursprungsfolksgrupp.

Denna självdefinition stöds av en mängd personer med tyngd i det bolivianska samhället, som Xavier Albó, doktor i lingvistik och filosofi och Adolfo Mendoza, sociolog. Även René Orellana, miljö- och vattenminister i den sittande regeringen stödjer denna tolkning.

Freddy Montaño, sociolog och journalist:

- Definitionsfrågan kan bli ett problem som regeringen inte räknat med. Problemet med självdefiniering är att många vänder kappan efter vinden. I tider så det passar sig att vara ursprungsfolk är man det och när det inte passar så är man det inte.

Trots att hela 62 procent av Bolivias befolkning identifierar sig som ursprungsfolk har motståndet mot ursprungsfolkskvinnornas inträde i politiken varit stort. Tidigare justitieminister Casimira Rodríguez hade likt många andra ursprungsfolkskvinnor som sökt sig från landsbygd till stad ett förflutet som hembiträde, och mestiser och vita är vana att se kvinnor som Casimira som andra klassens medborgare. Slagsmålet i augusti 2006 var bara ett av många exempel på hur ursprungfolkskvinnor föll offer för rasism.

Carla Espósito, sociolog med rasism som arbetsområde på Universidad Andina Simón Bolíviar (UASB) berättar om en händelse i november 2007 då den konstituerande församlingen höll sina sessioner i Sucre:

- Isabel Domínguez blev anfallen mitt på torget i Sucre. De slog henne, satte tuggummi i hennes hår, drog ner hennes underkläder inför alla människor. Vi träffade på en utländsk journalist som hade filmat hela konflikten och han gjorde ett experiment och följde med en ursprungsfolkskvinna, tillika medlem i grundlagsförsamlingen, genom centrum och han beräknade att hon blev förolämpad fyra gånger per kvarter. Han sade: “Jag multiplicerade antalet förolämpningar med kvarter hon gått och antal kvarter hon hade kvar att gå… Dessa kvinnor får höra tusentals förolämpningar per dag.”

Nu i efterhand kan Isabel Domínguez se att all uppoffring inte varit förgäves i och med det ökade inflytande som ursprungsfolken ska få genom den nya konstitutionen.

- Det är viktigt att lära känna våra rättigheter som kvinnor. Vi kan inte längre leva kvar som under inkaepoken eller som då vi arbetade för spanska godsägare och där våra förfäder fick lida så. Tack vare fackförbund, uppoffring och blod har vi tills slut lyckats vinna respekt, säger hon.

Rafael Puente är före detta guvernör i Cochabamba och tillhör regeringspartiet MAS. Han tror att kvinnor generellt kommer att ha stor betydelse i politiken speciellt för att få stopp på inbördes bråk:

- Det är viktigt att organisationerna slutar ägna sig åt bråk och korruption, kvinnorna är vår moralreserv.

Han tror främst att kvinnornas närvaro kommer märkas vad det gäller genusfrågor men inte enbart.

- Förvisso blev Casimira Rodríguez justitieminister men det också mycket på grund av att man ville betona kvinnan i detta rättvisesammanhang då Casimira arbetat som hembiträde och engagerat sig för deras rättigheter.

- Dock finns det kvinnor i regeringen som inte tillhör ursprungsfolk som sitter på andra tunga poster som jordbruksminister, utvecklingsminister och antikorruptionsminister. Kvinnor behöver nödvändigtvis inte arbeta med kvinnofrågor.

Trots att ursprungsfolkskvinnans deltagande i politiken fortfarande är lågt ser Isabel Domínguez hoppfullt på framtiden:

- Jag sa alltid “Hoppas det en gång kommer en president som är för utveckling i detta land”, men jag visste inte att den presidenten skulle bli president Evo Morales. Tidigare var det svårt för oss kvinnor från landbygden att organisera oss i politiken men inte nu längre.