Text: Kerstin Edquist

Välkommen till Brasiliens "Pleasantville"! I Lucas do Rio Verde, mitt i Sydamerikas sojabälte, bor invånarna i prydliga småhus längs raka gator. Här finns ingen arbetslöshet.

På 30 år har Lucas do Rio Verde vuxit från ingenting till Sydamerikas sojastad nummer ett. Av sojan produceras griskött, kyckling, djurfoder och biodiesel i stora fabriker. Grönsaker går knappt att få tag på. Det är bara en av nackdelarna med monokulturen.

- Välkommen till Lucas do Rio Verde! säger Luciane Copetti och smäller en bunt glänsande broschyrer och dvd-skivor i bordet framför mig. Hon är kommunens jordbruks- och miljöchef och en av hjärnorna bakom stadens utveckling.

Den lilla staden i den brasilianska delstaten Mato Grosso existerade inte för 30 år sedan. Då var det  skog och slättområden med små grupper av ursprungsfolk här. I dag är Lucas do Rio Verde en ort med 40 000 invånare, helt omringad av sojafält. Fem transnationella matföretag har fabriker här och 5 000 andra företag har startats som på olika sätt är knutna till sojaindustrin. Lucas do Rio Verde har ett av Brasiliens högsta index för mänsklig utveckling och skolorna anses vara bland de bästa i landet. Av olika företagare har jag fått höra att staden är "Brasiliens Eldorado" och "ett praktexempel för utveckling".

Jag berättar om alla fina vitsord och att jag kommit för att se staden som håller på att bli ett centrum för världens matproduktion. Luciane Copetti skruvar på sig och säger med ett stolt leende på läpparna:
Vi jobbar hårt i den här staden, det är därför vi har lyckats så bra.

Luciane Copetti visar en powerpoint om hur staden planeras. För att kontrollera sojaodlingarnas utbredning används satellitbilder. Varje kvadratmeter av kommunen är kartlagd. I staden har man byggt gator, avlopp, elledningar och tomter med för att kunna fördubbla folkmängden de närmaste åren.
Arbetslösheten är noll här, vi behöver få hit fler som vill jobba, säger hon.

Lite senare hämtar Luciane Copetti upp mig med sin bil för en guidad visning av staden. Vi ska se bostadsområden, nya skolor och sjukhus, och så förstås industrikomplexen.

Rakt igenom Lucas do Rio Verde går den berömda landsvägen BR 163, sojavägen. Den löper genom Mato Grosso, upp till Amazonas och slutar vid hamnen i Santarém vid Amazonasfloden. Sedan vägen började byggas på 1970-talet och nu håller på att asfalteras har sojaodlingarna exploderat här. Ett tidigare otillgängligt område har blivit lättillgängligt, även för storskaligt exportjordbruk.

- Det viktigaste för att företagen som ska investera här är att det finns bra infrastruktur. Därför satsar vi stenhårt på det, säger Luciane Copetti och kör till ett spöklikt bostadsområde bakom sojasilorna utefter BR 163.

Gatorna är redan färdiga, tomterna indelade, avloppen installerade och elledningarna klara. Det enda som saknas är husen. Och invånarna.
- Vi räknar med att staden växer så vi planerar att vända på allt. Storföretagen ska flytta ut till ett nytt industriområde norr om staden, en ringled ska byggas för de tusentals lastbilar som passerar varje dag och centrum ska flyttas till andra sidan BR 163, förklarar Luciane Copetti.

Hon märker att jag häpnar av ordningen och tillägger:
- Ja, som du ser så finns det ingen fattigdom och inga uteliggare här. I nästan alla andra brasilianska städer växer det upp kåkstäder, men det tillåter inte vi.
/Hur gör ni det då?/
Hon tittar förvånat på mig.
- Genom kontroller så klart. Om någon försöker bygga upp något så kör vi bort dem helt enkelt. Vi kan inte tillåta sådant i vår stadsbild.

Jag undrar om det inte borde komma en hel del fattigdom med den stora migrationen som strömmar hit. Många kommer ju för att de är i desperat behov av jobb.
- Vill man bara jobba så får man det bra här. Det finns jobb till alla, säger hon.

Luciane Copetti svänger in mot det nya industriområdet. På vägen passerar vi ett hav av sojaodlingar. Ända till horisonten. Utefter vägen står med jämna mellanrum skyltar som talar om vilken typ av soja som odlas just där. Det är ett krav från företagen som har tagit fram fröna, oftast genom genmodifiering för att få bästa effekt. Skyltarna ger företagen reklam, men också kontroll över deras patenterade fröer.

Luciane Copetti ser bekymrad ut. Det har regnat alldeles för mycket och så här i skördetider riskerar stora delar av skörden att gå förlorad.
- Sojan är ju fundamentet i allt. Hela vår ekonomi bygger på den, säger hon.

Det norra industriområdet grundades för bara två år sedan men rymmer redan ett av världens största slakterier, en matoljefabrik, en biodieselfabrik, en stor sojabönssilo och en rad andra företag, bland annat den danska frysjätten Danica.
- Sojan omvandlas till djurfoder, olja, kött och färdigmat. Det är effektivitet på hög nivå, säger Luciane Copetti.

Vi passerar en stor gul byggnad och Luciane Copetti saktar in för att berätta att det här är kommunens egen friskola. Med högsta utbildningskvalitet.
- Vi satsar stenhårt på utbildning. Det är viktigt att skapa bra och ordningsamma medborgare, som ser till att bevara Lucas do Rio Verde och fortsätta stadens tillväxt, säger hon.

Vid företaget Amaggis stora sojabönssilo ligger kommunens kontor för ekonomisk utveckling. Amaggi är Mato Grossos stolthet, ett storföretag som växt fram ur sojaindustrin. Och vd:n Blairo Maggi är tillika delstatens guvernör. Maggi är sojakungen själv. Han har utsetts till världens fjärde mäktigaste man och företaget är världens största sojaproducent. 

Chefen för kommunkontoret, Raimundo Filho, tar emot mig med bubbelvatten och iskall luftkonditionering. På skrivbordet lägger han fram utskrifter med statistik om stadens ekonomiska utveckling. Bara 2008 skapades 3 626 nya arbetstillfällen i Lucas do Rio Verde, och året efter öppnade 552 nya företag i staden.

- Lucas do Rio Verde vinner mot alla andra städer i regionen, säger han stolt.

Men varför är det så viktigt att hela tiden dra hit fler företag och skapa nya jobb? Det finns ju redan jobb så att det räcker till alla, undrar jag.

Läs resten av artikeln i tidskriften Latinamerika nr 2/2010.