Regional workshop i "teatro popular" i Managua 

 - Okej ungdomar, scenen tillhör er nu, det är ni som ska stå på den, inte jag!

Med de orden inledde den nicaraguanske skådespelaren och regissören Pablo Pupiro workshopen i deltagande teater (teatro popular), efter att gruppen lekt flera lekar tillsammans, för lära känna varandra och skapa förtroende, men också för att bara ha kul ihop.

I CLOC-programmet, Latinamerikagruppernas program med samarbetsorganisationer i Centralamerika, finns tre projekt som alla syftar till att nå det övergripande programmålet, större folkligt inflytande för en utveckling som gynnar ursprungsfolk, bönder och småbrukare i Centralamerika.  Men det finns också en metodfond som inte tillhör något specifikt projekt, som vill stödja och täcka upp där behov finns, för att på så vis säkerhetsställa att programmålet nås. Det kan röra sig om att skapa en strategisk plan för den nationella ungdomskommissionen i något av de centralamerikanska länderna, eller som i det här fallet, en regional workshop i deltagande teater.

Syftet med workshopen är att utveckla fler metoder och verktyg för att öka kunskaperna och engagemanget kring viktiga teman såsom jordreform och matsuveränitet, i kampen för en mer rättvis värld med ett större folkligt inflytande. Dessutom är det fantastiskt verktyg för att få in fler ungdomar i organisationsarbetet, något som för många organisationer är en stor utmaning för framtiden.

I den här aktiviteten är dock de flesta av deltagarna ungdomar. Raquel Puerto Serrano från Carazo, Nicaragua, medlem i ATC (Asociación de Trabajadores del Campo) är en av dem. Att hon är aktiv medlem i en organisation beror på att hon anser att organisering är det enda sättet att nå förändring. Genom att organisera sig kan ungdomar bidra till en bättre utveckling och få större möjlighet att anta den utmaning som en förändring innebär.

Raquel menar att deltagande teater är ett annat sätt att kommunicera, ett roligare och intressantare sätt för deltagarna att uttrycka och beskriva sin verklighet på. Därför tycker hon att den här workshopen är ett jätteviktigt verktyg för att kunna kommunicera med människor på ett annat sätt och för utvecklingen av aktiviteter inom organisationsarbetet.

- Jag tycker att syftet med teateraktiviteten är att deltagarna ska kunna använda teater som kommunikationsmedel för reflexion och spridning av teman som är av socialt intresse. Men också att tillgodogöra sig basverktygen inom teaterarbetet, för att kunna återge workshopen när de kommer tillbaka till sina organisationer. I framtiden hoppas jag kunna räkna med en väl organiserad teatergrupp och på så sätt bidra till reflexion och eftertanke inför de situationer som rör oss alla, säger hon.

Pablo som leder aktiviteten spinner vidare på samma tråd.

- Syftet är att överföra mina kunskaper genom folkbildningens mekanismer, det vill säga att lära genom att göra, men även att deltagarna själva i sin tur sedan ska kunna överföra kunskapen i sina organisationer – helst att de ordnar teatergrupper i samhällena där de bor. Men en personlig utmaning är också att själv lära mig nya saker under processen, eftersom varje grupp jag jobbar med är olika.

Det Pablo nämner, att deltagarna ska sprida vidare sina kunskaper, är en viktig del av aktiviteternas och projektens upplägg. Idén är att varje deltagare i en workshop ska göra "réplicas", det vill säga kopiera det de lärt sig och sprida det vidare så att så många som möjligt av gräsrötterna i organisationerna får del av kunskapen.

Pablo menar att det är viktigt att använda folkbildningen som metod: att lära genom att göra, reflektera, systematisera och öva. Det handlar om en process som aldrig avslutas, eftersom vi ständigt lär oss något nytt och för att livet helt enkelt är dynamiskt.

I utvärderingen på aktivitetens sista dag säger en av deltagarna att han hade undrat när de skulle börja med själva teatern, tills han insåg att det var det de höll på med hela tiden. Det är kanske inte så konstigt eftersom Pablo, som han själv säger, anser att det är oumbärligt att utgå från deltagarnas kunskaper, lära genom att göra och genom att leka – faktum är att leken är ett av de element genom vilka en människa utvecklar sitt tankesystem, något som är fundamentalt för utvecklingen av hela individen.

- Vissa grundbegrepp har teoretiserats och utvecklats, men med utgångspunkt i hur deltagarna uppfattar dem, så att de själva tar kunskapen i besittning, men med stöd och hjälp av mig förstås, berättar Pablo.

Raquel Puerto säger: – Då man jobbar med utbildning, och framförallt med folkbildning, måste man hitta olika sätt att nå förståelse hos människor, eftersom vi alla är olika. Ett sätt att påverka och påkalla någons uppmärksamhet är att använda sig av teater och aktiviteter som speglar budskap med vilka människor kan identifiera sig. Många av oss som lever på landsbygden delar samma problematik, och när denna återges på ett annorlunda sätt så skapas möjlighet för människor att bli mer medvetna och delta i arbetet för att försvara våra rättigheter.

Från början var Pablos dröm att bli arkitekt, men han upptäckte att genom teaterarbetet så kunde han lära sig om sociologi, historia, astronomi, design, det vill säga mer än vad han hade lärt sig genom en universitetsutbildning.

- Kort sagt så ägnar jag mig åt teater för att det roar mig och lär mig att förnimma en humanare värld.  Samtidigt som man kan presentera alternativ från en konstnärlig synvinkel.

Om teaterns bakgrund och betydelse i Nicaragua och Latinamerika gör Pablo en lång utläggning. Han berättar:

- Då de spanska kolonisatörerna kom till den här delen av världen var de mycket på det klara med att teatern skulle spela en grundläggande roll i evangeliseringen av Latinamerika, men vad de inte kunnat förutse är att teatern är ett dubbeleggat svärd – det användes också till att meddela om övergreppen. Så teatern i Nicaragua och Latinamerika har varit väldigt viktig då det gäller att utveckla en medvetenhet, en kritisk historisk kunskap samt den kulturella identiteten.

Hur kan teatern inte vara viktig idag?, frågar sig Pablo sedan. Teater kan användas för att väcka medvetande kring problemen med den globala uppvärmningen. Det kan tyckas vara något väldigt avlägset, men då man analyserar det, diskuterar det och behandlar temat i en teateruppsättning så inser vi att situationen inte är så avlägsen, vi har den framför näsan.

- Jag tror inte att det är enbart teatern som är kapabel att bidra till utvecklingen hos individerna i ett samhälle, utan snarare konstens område förenat med sociala teman. Självklart ryms teatern inom dessa, och med den fördelen att den inte kräver den typen av kunnande som musik och dans kräver av dig; teatern kan utföras med små medel och med en önskan hos individen.

Det kan vara så att det skrivs en obeskrivlig mängd av rapporter och manualer om Aids och HIV, och kanske kommer de läsas, men jämförs dessa med teatern väger teatern tyngre – den är direkt, dynamisk och den erbjuder en möjlighet att roa oss, samtidigt som vi lär oss.

Om framtiden säger Pablo att han upplever att det finns en växande önskan om fortbildning inom teater, som ett sätt för det civila samhället att sprida de teman som de arbetar med.

- Jag hoppas att, med hjälp av intresserade organisationer, kunna fylla det här behovet inom en så snar framtid som möjligt.

Text och foto: Kristina Gustafsson, SAL